MILANO Den 24-åriga ekonomistudenten Valentina Daresta skulle gärna engagera sig politiskt och en dag vara med och styra Italien. Men så börjar hon räkna på fingrarna.

– Vänta ett halvt sekel på en hög politisk post? Aldrig i livet. Då satsar jag hellre på något annat än politik, eller flyttar utomlands för att få ett vettigt jobb, säger hon bestämt.

Italien är ett hopplöst land när det gäller unga och politik, säger Valentina där vi sitter i kafeterian på ansedda Bocconi-universitetet i centrala Milano. Hon tar en paus i tentaläsningen, och över några koppar espresso pratar vi om Italiens gamla politiker.

– De sitter som en kork i det politiska systemet. Alla med någon större politisk makt i Italien är över 60. Yngre kommer inte ens på fråga. Erfarenhet väger hela tiden tyngre än kompetens, säger hon och fortsätter:

–Det handlar om traditionella värderingar och mångåriga kontaktnät som gör att det gamla gardet blir kvar. Men yngre generationer börjar tröttna. Dagens politiker förstår inte våra intressen, och generationsgapet skapar alltmer frustration.

Valentinas syn finns bland många unga i dagens Italien, som reagerar med otålighet på 80-åriga senatorer som gör uttalanden pepprade med latinska fraser. Men så är Italien också Europas främsta exempel på en gerontokrati – ett land med ålderstigna makthavare.

Det är inga politiska duvungar, utan en erfaren grånad skara som styr eller har styrt Europas tredje största ekonomi med varierande framgång. En blick på dagens italienska teknokratregering (som inte är vald) visar att ålderstrenden håller i sig. Av landets 19 ministrar kan man konstatera att närmare 60 procent passerat 60-årsstrecket. Ynglingen är hälsoministern Renato Balduzzi som häromdagen fyllde 57 år, medan nestorn är 76-årige parlamentsministern Piero Gnudi.

Italiens politiska gerontfenomen är etablerat i samhället sedan många år, menar ekonomiprofessorn Tito Boeri. I Italien bemöts i allmänhet äldre med stor respekt, och ofta sätts likhetstecken mellan hög ålder och stor vishet. Därför har det varit naturligt att låta politiker arbeta högt upp i åldrarna, så länge de presterat väl. Men nu börjar systemet knaka i fogarna, då ett alltför stort generationsgap uppstått mellan landets politiska ledning och yngre väljare.

– Ungdomar upplever att äldre politiker inte förstår deras behov. En växande grupp har varken arbete eller studier, eller hoppar mellan korttidskontrakt och tvingas bo kvar hemma hos föräldrarna. De har förlorat förtroendet för att politikerna kan skapa ett samhälle för dem, säger Tito Boeri till SvD.

De yngre kommer inte heller in i politiken för att driva sina intressen, utan blir frustrerade stående vid sidan om. De tappar intresset för att rösta, blir politikerföraktande eller lämnar landet i den ”brain drain” som plågar Italien. En sorts ”intergenerationell” konflikt frodas, menar Boeri.

En sådan konflikt mellan yngre generationer och äldre i maktpositioner har stått i fokus under den arabiska våren. Ett exempel är Egypten där genomsnittsåldern är 24 år, och president Hosni Mubarak var världens femte äldste ledare innan han störtades vid 82 års ålder.

Forskare vid universitetet i Bologna har gjort en studie av gerontokratins effekter på ekonomin. Där konstateras att ”äldre politiska eliter ofta kan kopplas ihop med låg teknologisk innovation och ekonomisk tillväxt”. Man reagerar långsammare på nya tekniska och sociala trender, och visar bristande flexibilitet vid snabba förändringar. Äldre politiker tenderar också att hålla fast vid ledarskapet, och hindra yngre från att komma in i maktens korridorer, enligt studien som använt särskilda ”gerontokrati-index” i analyserna.

Men kritiken mot Italiens politiska dinosaurier kan bemötas med argumentet att gerontokratier ofta är mycket stabila samhällen. Plus att makten hålls av människor som rimligtvis borde vara mycket kunniga och kloka. Det resonemanget köper inte 23-åriga managementstudenten Andrea Signalini på väg till dagens föreläsning på Bocconi.

– De har ju kört landet i botten! Det är gamla och inkompetenta politiker som inte vill lämna ifrån sig makten. Det är samma ansikten som vi sett i tjugo år. De talar inte dagens språk och har ingen kontakt med det moderna samhället, säger han.

Andrea menar att Italien alltid söker efter ”fadersgestalter” så fort maktpositioner blir aktuella, vare sig det gäller att leda ett parti, en tidning eller ett fotbollslag. Det är inpräntat i den italienska kulturen, menar han.

– Gammal är lika med smartast och bäst. Men varför skulle inte begåvade 30-åringar kunna vara lika bra i politiken? I andra länder är man rädd för åldersdiskriminering av gamla, men här är det tvärtom. Unga diskrimineras så fort politisk makt kommer på tal.