Ryssland har under senare år tvingats se på hur Nato avancerat i Europa och att USA därmed dramatiskt ökat sin militära närvaro allt närmare de ryska gränserna. Ur maktpolitisk synpunkt sved det när Warszawapakten upplöstes och det sved än mer när forna sovjetstater som Estland, Lettland och Litauen blev Natomedlemmar 2004.

Men det finns inga länder som strategiskt, ekonomiskt och känslomässigt står Ryssland så nära som Vitryssland och Ukraina. Med den egensinnige Alexander Lukasjenko som diktatoriskt styrande Vitryssland behöver Moskva inte oroa sig för den nära relationen. Med Ukraina är det en helt annan sak.

Även om det inte finns något brett folkligt stöd för en Natoanslutning i Ukraina har landet genom sin västvänlige president Viktor Jusjtjenko ansökt om att inleda vägen till Nato. Jusjtjenko uttryckte stor besvikelse när Ukraina (liksom Georgien) inte gavs klartecken till MAP (Membership Action Plan) vid toppmötet i Bukarest den 2–4 april.

Natos generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer konstaterade dock ­efter mötet att ”vi har idag enats om att Georgien och Ukraina på sikt kommer att bli medlemmar”. Frågan kommer att tas upp nästa gång när Natos utrikesministrar träffas i december.

I april var det framför allt efter starkt motstånd från Tyskland och Frankrike som USA:s president ­George W Bush inte lyckades driva igenom sin målsättning att ge Ukraina och Georgien klartecken. Den brännande frågan idag är i vilken grad de senaste veckornas starka turbulens förändrat situationen. Ton­­läget mot Moskva från den tyska förbundskanslern Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy har gått från avvaktande neutralt till direkt negativt.

När Warszawapakten upplöstes och de baltiska staterna ingick i Nato förlorade Ryssland den ”sköld” landet så länge haft. Men när Nato nu vill ha med även Ukraina handlar det om att tränga in i den ”ryska själen”. Den första slaviska staten var enligt Nestorskrönikan Kiev, grundad 862 och den ukrainska huvudstaden har därför en stor historisk betydelse för ryssarna.

Konflikten mellan Ryssland och Georgien är fortfarande långt ifrån löst och kommer att dominera internationell politik de kommande veckorna. Men när Natos utrikesministermöte närmar sig kommer säkert fokus att styras över mot Ukraina och Viktor Jusjtjenkos ambitioner att få in en fot i Nato.

George W Bush kommer säkert att göra allt han kan för att det ska bli så. Bush har inte många utrikespolitiska framgångar att peka på när han snart avslutar sin ämbetsperiod, och ytterligare en ”amerikansk seger” när det gäller Natoutvidgningen är därför mycket välkommen. Speciellt som det sker mot ärkerivalen Ryssland. Kalla krigets vindar blåser nämligen fortfarande lika starka i Washington som i Moskva.

Men en eventuell ukrainsk Natoanslutning innehåller så mycket sprängstoff att konflikten mellan Ryssland och Georgien bleknar. En fara är att Ukraina fortfarande är så politiskt delat, mellan de mer västorienterade västra delarna och de ryssdominerade östra delarna där merparten av de omkring åtta miljoner ryssarna bor.

Den autonoma republiken Krim, en halvö i norra delen av Svarta havet, är en annan riskfaktor. Den skänktes till Ukraina 1954 av dåvarande sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov, men är fortfarande helt ryssdominerad. Befolkningen, drygt två miljoner, är till 60 procent ryssar och bara 25 procent ukrainare. I det senaste presidentvalet 2004 röstade 82 procent på den proryske kandidaten Viktor Janukovitj och motståndet till centralmakten i Kiev har alltid varit stor.

I hamnstaden Sevastopol är också den ryska Svartahavsflottan baserad med ett hyreskontrakt som sträcker sig ända fram till 2017. Ryska affärsmän, med Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov i spetsen, har gjort mycket stora affärsinvesteringar på Krim. Därför finns en stark grogrund för ett våldsamt motstånd mot en eventuell Natoanslutning.

Ukrainas situation kompliceras ytterligare av det kaos som rått inrikespolitiskt de senaste fem åren. Viktor Janukovitj, ledare för Regionernas parti, vill avsätta regeringen under populistiska premiärministern Julia Timosjenko. Timosjenko å sin sida har redan inlett kampen inför nästa presidentval (i början av 2010) och för henne är huvudmotståndaren nuvarande president Jusjtjenko.

Med maktkampen mellan USA och Ryssland som huvudingrediens, kryddat med ett i väst och öst splittrat Ukraina, den ryssdominerade halvön Krim och en inrikespolitisk maktkamp skapas en häxbrygd som riskerar att utvecklas till något högst ­explosivt när Natos utrikesministermöte närmar sig i december.