BONN
Merkels väg till toppen i tysk politik visar att hon vet vad hon vill och att hon har hårda nypor. ”Tösen” som hon litet föraktfullt har kallats i kristdemokratiska partiet kuppade 1998 mot CDU-patriarken Helmut Kohl och blev drygt ett år senare själv partiledare.

I spetsen för en stor koalition behövs andra talanger. Där gäller det att vara diplomat. Det är inte Merkels stora styrka. Däremot är hon känd för att vara en strateg av stora mått, aldrig impulsiv och alltid extremt väl förberedd. Det kan vara av fördel när tunga socialdemokrater och kristdemokrater sitter kring regeringsbordet och lurpassar på varandra.

Den stora frågan är hur handlingskraftig den nya regeringen blir. Utmaningarna är enorma. Ekonomin står och stampar, budgetunderskottet har skenat iväg, arbetslösheten ligger på 11 procent och alla vet att de generösa trygghetssystemen måste ses över.
På pappret har den stora koalitionen alla möjligheter att piska igenom långtgående reformer. Bakom sig har den 448 av förbundsdagens 614 mandat. Men det socialdemokratiska partiet är djupt splittrat och stora delar av partiet väntas med alla medel bekämpa fortsatta reformer – även om det skulle spränga regeringen och leda till nyval.

För att undvika detta måste Merkel nu rivstarta och hoppas att alla obekväma beslut ger utdelning innan det är för sent.