Demonstration mot Zimbabwes president Mugabe.
KAPSTADEN
Afrika ska få sin största kapitalinjektion sedan kolonialismens dagar. Vid G8-ledarnas toppmöte i Skottland väntas skuldavskrivningar värda många miljarder.
Naturligtvis tar Afrikas ledare tacksamt emot, vem tackar nej till mer pengar? Men tvivlarna frågar om pengar kan laga allt som är trasigt. Trots 40 år med utvecklingshjälp har Afrika gått bakåt. Kanske behövs helt andra saker.
En början kan vara att Afrikas ledare erkänner att de misslyckats och att Afrikas problem inte alltid är någon annans fel. Det är en långt svårare process för G8 att påverka än att öka utbetalningar och efterskänka skulder.
Inkompetenta regimer har skapat en katastrof vars humanitära konsekvenser överskuggar allt annat i världen de sista 50 åren.
Under den perioden har 26 krig och mer än 180 kupper utspelats i Afrika. Det har kostat minst sju miljoner liv och 250 miljarder dollar, enligt FN-uppgifter.
Fler förfärande siffror: Medan bara var
tionde av världens fattiga år 1970 bodde i Afrika, bor i dag mer än hälften av de fattiga där. De flesta länderna är långt fattigare än vid självständigheten. Per capita tjänar afrikanerna söder om Sahara 200 dollar mindre om året än de gjorde 1974. Under tiden har resten av världen haft en tillväxt på två procent per år.
Afrika svarar för två procent av världshandeln, ned från sex procent på 1970-talet.
26 miljoner afrikaner har hiv och 15 miljoner har redan dött i aids. Den förväntade livslängden i åtta afrikanska länder ligger under 40 år.
Halva Afrikas befolkning, 340 miljoner människor lever i ”absolut fattigdom” på mindre än en dollar om dagen. 80 procent av dem är kvinnor. För att förhindra att de fattiga blir fler måste tillväxten ligga på minst fem procent.
Finns då inget positivt att säga?
Jo, Afrikas tillväxt ökar och ligger över fem procent. Om ett par år kan det handla om åtta procent, enligt optimister vid World Economic Forum, som höll sitt Afrikatoppmöte i Kapstaden i början av juni.
Investeringar i Afrika är generellt väldigt lönsamma. Enligt en FN-rapport är den genomsnittliga avkastningen i Afrika 25 procent, jämfört med 16 i Asien och 12 i Latinamerika.
Men ändå vill investerarna inte komma. Huvudorsakerna heter korruption och kriminalitet. Det går inte att exakt uppskatta vad detta kostar Afrika, eftersom affärerna dödas innan de ens hinner födas. I Sydafrika, det mest välfungerande landet, har en undersökning visat att 26 procent avstår från att starta eget företag på grund av brottsligheten. 12 procent av företagen säger att de avstått från nyinvesteringar för att slippa betala mutor. Brottsligheten bidrar också till att jaga välutbildade från kontinenten med en hastighet av 80 000 per år.
Investeringarna hämmas dessutom av en förödande byråkrati. Det tar mer än 150 dagar att starta ett företag i Angola eller Moçambique. I Kanada tar det två dagar. Det krävs 21 procedurer att starta eget i Nigeria, medan det i Finland krävs tre. Och så vidare.
Under kalla kriget öste väst och öst kravlöst in pengar till Afrikas dikatorer, så länge de höll på rätt sida. En ny optimism märktes vid kalla krigets slut, med demokratins intåg. På 15 år har antalet länder som gått från enparti- till flerpartisystem ökat från 4 till cirka 40.
Men inte ens demokratin blev en välsignelse. Demokratiska maktskiften är ytterst sällsynta. Makthavarna manipulerar valrörelsen, oppositionen är splittrad och upphör nästan att existera mellan valen. I Sydafrika utmanades ANC av hela 20 partier, I Kongo-Kinshasas stundande första val ställer 240 partier upp.
Trots demokrati tar fortfarande vinnaren allt, det saknas vilja till kompromisser.
debatt > kompromiss > utveckling” är sällsynt i Afrika. Där ser ordningen oftast ut så här: ”oenighet > debatt > våldsam konflikt > vinnaren tar allt > stagnation”.
I bakgrunden finns intolerans och vanföreställningen att enighet är styrka. Den som är oenig är illojal och förmodligen en fiende.
Fyra decenniers misslyckanden har inte lett till ödmjukhet eller efterfrågan på andra lösningar än mer pengar. I stället har stingsligheten snarast ökat. Ett tecken är hur Afrikas ledare tar varje chans att applådera presidenten i världens snabbast sjunkande ekonomi, Robert Mugabe i Zimbabwe. Mugabe vågar nämligen stå upp mot kritikerna när han skäller på väst och Tony Blair för allt som är fel i Afrika – samma Blair som via G8 initierat den största hjälpen i Afrikas historia.
En av Mugabes beundrare är Tanzanias president Benjamin Mkapa. På en direkt fråga vid World Economic Forum kunde Mkapa inte se någon motsättning mellan löftet om ”good governance” och stöd till Mugabe.
– Zimbabwe har rätt att sköta sina egna affärer, sade Mkapa.
När tidskriften The Economist för fem år sedan kom ut med ett nummer under temat ”Den hopplösa kontinenten” gick Afrikas presidenter från Kap till Kairo i taket av ilska. Economist gjorde en rättfram granskning och berättade sanningar de inte ville höra. Sådana möts ofta med motanklagelser om imperialism, nykolonialism och rasism.
Sedan dess har lyhördheten ökat en smula. Via initiativet Nepad ska afrikanska ”eminenta personer” betygsätta de länder som frivilligt ställer upp på granskning. Det kan låta blygsamt, men är ändå en omsvängning från den gamla dogmen om icke-inblandning.
Ett av de mest känsliga ämnena är jämförelsen med Asien. Afrika hade på 1960-talet högre medelinkomst än Asien. Vid Ghanas självständighet hade landet dubbelt så hög medelinkomst som Sydkorea.
Washington Posts Afrikakorrespondent Keith B Richburg går i närkamp med Ugandas president Yoweri Museveni i denna tabubelagda fråga. Richburg kom från en postering i Asien och jämför kontinenterna i sin bok ”Out of America – a black man confronts Africa”.
Richburg, som är svart och slipper anklagelser om rasism, förklarar hur även Öst-asien genomgått kolonialism, har många etniska grupper inom konstlade gränser, och hur länder som Korea och Vietnam gått igenom destruktiva krig. Ändå lyckas Asien gå framåt medan Afrika går bakåt.
Museveni funderar länge innan han svarar, säger inget om dåliga ledare utan lägger skulden på sitt folk:
– Disciplin, asiaternas disciplin jämfört med afrikanernas. Jag ser mer disciplin även hos Ugandas indier än hos afrikanerna. Jag hart svårt att förklara varför, men det kan ha att göra med att folk från områden med tät befolkning, som konkurrerar om resurserna, tenderar att bli mer disciplinerade än de som kan ta livet för givet.
Ansvaret för Afrikas förstörelse måste ändå till sist hängas på politikernas axlar. Det är något fundamentalt galet med den politiska kulturen i Afrika. Korruption finns överallt i världen, mer eller mindre. Men den har inte hindrat utvecklingen som i Afrika, där korruptionen är så väldig att den bromsat och ibland skruvat utvecklingen bakåt.
När G8 nu lovar nya jättebelopp har Afrikas ledare i gengäld gett löften om ”good governance” och krafttag mot korruptionen.
Men man kan undra varför Afrikas ledare ska behöva mutas för att uppföra sig väl och göra det som är rätt?
