Förra året skickade vi Anna Bergendahl till Oslo med This is my life. Det gick sisådär. Precis som det gjort de senaste åren.
När det nu är det dags igen för 6 veckors hårdbevakad uttagning av en vinnare som får representera Sverige i Düsseldorf 14 maj är det alltså lite skakigt för Christer Björkman och SVT.
Att det skulle bli något av de bidrag som telefonröstades fram i Luleå som tar hem segern i Globen-finalen 12 mars är dock tveksamt. För vad ska man säga om storfavoriten Danny Saucedo vars skrikigt anonyma klubblåt mest går ut på att låttiteln upprepas i 3 hårdkoreograferade minuter. Eller den svaga refrängsången i Me and my drum, med för övrigt proffsig rap av Swingfly.
Då var Pernilla Andersson och Jenny Silver, som gick till Andra chansen efter en sedvanligt spännande omröstning, mer övertygande.
Det är låtarna och artisterna som står i centrum av den pumpade, pimpade och tvångsmässigt tramsande Melodifestivalen. Men tävlingsmomentet och inramningen har kommit att ta en allt större roll. SVT gör stor affär av vilka som ska leda programmet, vilka som ska stå för pausinslagen, hur mycket större scenen blivit och vilka tävlingsregler som ska gälla. Det sistnämnda tycks för övrigt vara det enda område där nytänkande premieras. För nog känns det fantasilöst att låta flickvännen till förra årets programledare axla samma roll. Jo, Marie Serneholt är glad och pigg så det räcker och blir över. Men ändå, fanns det verkligen ingen annan att plocka in bredvid den alltid lika stabila, men ovanligt spralliga Rickard Olsson.
Och Peter Stormare. Han är förvisso på en annan nivå än Dolph Lundgren. Men de båda har samma machoprofil och det manus som Stormare fått var lika fånigt som det Dolphen tampades med förra året.
Fast den av Carl Bildt beordrade utfrågningen av artisterna var rolig. Faktiskt den bästa artistpresentationen någonsin.
Och nog var det lite kul att se Nanne Grönwall leka Whitney Houston.
