Tidigare talades om tre grupperingar kring presidenten: Ekonomer, jurister och hårdföra män från säkerhetstjänsten – alla handplockade från Putins hemstad S:t Petersburg. I dag känns det mer aktuellt att, lite förenklat, tala om två falanger: globalister och imperialister.

I täten för globalisterna finns första vice premiärminister Dmitri Medvedev och finansminister Alexej Kudrin. För dem är landets utveckling beroende av ett bra och öppet samarbete med väst.

Imperialisterna anförs av vice stabschef Igor Setjin och FSB-chefen Nikolaj Patrusjev. De lever kvar i en gammal KGB-anda, ett slags ”bunkermentalitet” där Ryssland är omgivet av fiender och landet i alla avseenden måste klara sig själv.

Putin har hittills skickligt balanserat falangerna mot varandra, men det har blivit svårare ju närmare avgörandet kommit. Frågan är hur han ska kompromissa i slutänden.

Insatserna är höga och spelet skoningslöst hårt. Det handlar inte bara om framtida politiska utnämningar utan framför allt om att behålla de höga poster i näringslivet (och möjligheterna till miljardinkomster) som är kopplade till den politiska makten.

Om imperialisterna får övertaget i Kreml väntar en aggressiv utrikespolitik, vilket inkluderar tuffare klimat mellan Ryssland och EU och det är något som i hög grad påverkar Sverige.

Vladimir Putin har under detta år blivit betydligt mer aggressiv mot väst, frågan är hur mycket som är valstrategi och hur mycket som är verklig kursändring. Sannolikt inslag av båda sakerna, efter presidentvalet får vi se hur stark kursändringen är.

Med globalister i avgörande roller stabiliseras säkerhetsläget i Europa och chanserna ökar för att Ryssland dynamiska ekonomiska tillväxt fortsätter.