Tusentals kineser tvingas bort

–Vi ville inte flytta. Men de kom varje dag och tjatade att det var för landets bästa. De lovade att i expostaden som byggdes för oss skulle allt finnas, de lurade oss, säger den 79-årige mannen.

Tillsammans med OS i Peking är Världsutställningen 2010 den stora markören för Kinas återinträde på världsscenen. I årtionden har ledarna i Peking hört predikningar från västerlandet om demokrati och frihet.

Nu ska kommunistpartiet visa sin modell för framtiden – ett ­socialistiskt harmoniskt samhälle. Med det menar man att de växande klyftorna ska tätas. Bättre rättssystem, välfärdsreformer, höjd moral på folket, brottsbekämpning, ökat skydd för mänskliga rättigheter och ekologi står på agendan. Kinesiska tidningar rapporterar om det med rubriker som ”Med expon ska Kina skänka världen en harmonisk melodi”.

Men hur harmonisk är expon egentligen? Tiotusentals Shanghaibor har beordrats att flytta i den största expropriationen i stadens historia.

–De som inte skrev på hotades med att deras barn skulle få sparken, säger Wang.

De fick bara en månad på sig att packa ihop och ordna allt, för två 79-åringar med hjärtproblem var det fruktansvärt i den fuktiga sommarvärmen.

–Först kände jag mig arg, sedan ledsen. Ingen frågade oss vad vi tyckte. Det finns ingen frihet. Vill de att man ska flytta så måste man, säger han.

–Till mig sa de att de skulle riva huset över mig om jag inte flyttade, säger en annan gammal kvinna.

I slutet av mars demonstrerade ett 30-tal för att protestera mot låga kompensationer, tre av dem uppges ha arresterats.

Tidigare världsutställningar har ofta förlagts till nya områden utanför stadscentrum. Det är lätt att förstå varför: I demokratier med utvecklad äganderätt är det svårt att flytta tiotusentals människor. Och politiker som gör det riskerar att inte bli återvalda. Men i Kina har expon lagts i innerstan. 18000 familjer har tvångsförflyttas. Som kompensation erbjuds de billiga lägenheter i två nya expostäder i förorten. Totalt är de planerade för 63000 invånare. Planerna blev kända först i december 2003.

Jag tar den enda busslinjen som förbinder expostäderna med innerstaden. När den åker upp på Lupubron har man utsikt över det planerade expoområdet. Det ser ut som om en betongvals dragits över de gamla fabrikerna och arbetarbostäderna på ömse sidor om Huangpufloden. En procent av innerstaden ska rivas. Med sina 5,28 kvadratkilometer kommer det bli historiens största expo. 40 minuter senare är jag framme i Pujiang expostad.

Där kan man uppleva något sällsynt i Shanghai: Det är folktomt och himlen blå. Husen är nybyggda och fina, i mitten rinner en kanal. Butiker och restauranger har skyltar med kända shanghaimärken, men det är alla stängda och låsta. Expostaden känns som en kuliss. De enda som syns till i bostadskvarteret är gamlingar och arbetslösa.

–Här finns inget av det vi lovades, inga sjukhus, ingen bank, ingen trafik. Politikerna har dumpat oss här, säger Bai Honggen, 58 år, och instämmande rop hörs från pensionärer runtomkring. Bai förklarar att han sedan flytten tvingas leva på socialbidrag på 320 yuan i månaden. Han kan inte jobba längre. Det är för besvärligt att ta den överfulla bussen in till stan.

–Snacket om harmoniskt samhälle är tomma ord. Hur kan vi leva harmoniskt här? Folk stjäl som korpar i expostaden.

Det var inte så här Bai hade föreställt sig expolivet. När hans gamla hem på Bansongyuan­gatan drabbades av översvämningarna i augusti 2005 besökte Shanghais partisekreterare Chen Liangyu honom. I släptåg hade han ett koppel journalister. Chen skakade hand med Bai och lovade honom att han skulle få höjd levnadsstandard.

–Så fort expobygget börjar kommer ni att få det bättre, lovade Chen.

Bai hängde upp bilden där han skakade han med Chen på väggen. Kort därefter började byggbolaget att riva kvarteret. Drygt ett år senare arresterades Chen Liangyu i en gigantisk korruptionshärva och Bai blev tillsagd att ta ner bilden.

–Kina behöver flerpartisystem. Då skulle de kunna motverka maktmissbruk, säger Bai.

Nu håller han på att skriva petitioner och försöka uppvakta politiker. Det kan vara en farlig sysselsättning. Sedan år 2000 har minst 100 petitionsskrivare i Shanghai gripits, enligt organisationen Human Rights in China. De har häktats, skickats till arbetsläger eller dömts till fängelse.

Vi går upp till hans nya lägenhet på tionde våningen. Utsikten är ändlösa rader av höghus. Det ser ut som en prydlig europeisk förort. Steril och trist.

Bai berättar att han saknar gemenskapen i det gamla slitna kvarteret. Folk tog hand om varandra där.

–Det var ingen som brydde sig om att låsa dörren. På morgonen gick vi ut och åt friterat bröd och sojamjölk. Ja, på den tiden var det verkligen harmoniskt, säger Bai.

Kommer du gå på expon?
–Ingen har bjudit in mig.

Fotnot: Det har inte gått att nå representanter för Expon för en kommentar.