Med en knivgest över halsen förklarar 28-åringen i skinnjacka varför han inte vill figurera med sitt efternamn. Rädslan för repressalier är utspridd bland befolkningen. Speciellt i det västra Libyen där striden mellan regimmotståndare och Gaddafis trupper är långt ifrån avgjord. Walid kommer från staden Az Zawiya, väster om Tripoli. Osäkerheten om situationen är total, menar Walid:

- Jag talade med min familj på telefon, men de var besynnerliga. Jag kände att det fanns saker som de inte vågade berätta över telefon. Det var helt klart något som inte stämde, säger den unge mannen.

Han lämnade Libyen för en tjänsteresa till Algeriet den 15 februari, två dagar innan protesterna började.

- Jag har all förståelse för dem. Folk gör helt rätt! Ni anar inte hur det är att leva utan att våga tala fritt på gatan. Att alltid ha någon som säger vad man ska tänka och tycka, säger han och tänder en cigarett.

- Vi har massor med oljerikedomar, men för att börja i arbetslivet måste man muta sig till ett jobb. Är det normalt?

I bagageluckan på den vita Fiaten har han bunkrat upp med förnödenheter åt sina föräldrar, tre bröder och två systrar som han fortfarande delar lägenhet med. En stor del av utrymmet upptas av halvkilopåsar med mjöl.

Bland de tusentals egypter som segnar under tyngden av stora resväskor vid gränsposteringen, invid Medelhavet, finns en ansenlig del av Libyens bagare – ett yrke som traditionellt tillkommer egypter och i viss mån tunisier i Libyen.

24-åringen Mohammed Abdallah Sayyed är en av de bagare som nu har flytt Libyen.

- Vi hade fortfarande mjöl, men den här veckan har vi arbetat i dubbla skift eftersom hälften av personalen har rest hem till Egypten, säger han.

Andra vittnesmål under veckan pratar om långa köer utanför nästan tomma bagerier. Mohammed Abdallah Sayyed sitter på huk i solen och lutar sig mot sitt bagage, ett hundratal meter efter gränspassagen.

Runt honom sitter hundratals män i klungor i liknande ställningar, ofta utmattade. De äldre männen skäller på bagaren för att han talar med pressen.

- Glöm inte att vi en dag ska tillbaka till Libyen – och att vi har en dryg miljon egypter som är kvar i landet, säger en av de äldre männen på arabiska till bagaren.

De egyptiska gästarbetarna är stommen i Libyens byggindustri och hantverk. Många män flyr nu med sina sågar eller verktyg hårt i nyporna. Mohammed Abdallah Sayyed är lättad över att ha kommit över gränsen – och samtidigt nyfiken på det Egypten han snart ska återupptäcka.

Åtminstone om den utlovade färjan kommer och hämtar upp hans tusentals landsmän i hamnstaden Djerba, ett par timmar norrut. Det Egypten som 24-åringen alltid har känt till var ett land under Mubaraks diktatur.

- Det sägs att det har blivit mycket lättare att leva där, säger han.

Hur det är i landet på den andra sidan gränsposteringen i Ras Ajd’ir är det svårt att få en enhetlig bild av.

- Det är inte de äldre libyerna som är farliga för oss utlänningar. Det är de unga, fanatiska barnen. De på 15 eller 16 år som har hetsats av propagandan och de Revolutionära kommittéerna, säger Jabal Gharbi, en egyptier som har flytt från Gharianne.

Gaddafi har i ett av sina tal liknat tunisier och egypter vid råttor – som underförstått ska utrotas, skyldiga till att ha fört med sig revolt och oreda in i Libyen.

Jabal Gharbi ville inte fly, men fick nog av att gömma sig i sin lägenhet, säger han. Dessutom är familjen hemma i Egypten tokig av rädsla. Nu står han lutad mot en bil och äter på en bit bröd som han fick så fort han kommit igenom den sista spärren.

I början på veckan fanns här bara ett par invånare från den närliggande staden Ben Guerdène som delade ut lite bröd, mjölk och vatten till vad som då främst var hemkommande tunisier. På några dagar har hela området formligen översvämmats av utmattade flyktingar. De flesta har åkt i taxi fram till gränskontrollen. Där har många fått lämna ifrån sig mobiltelefoner och SIM-kort, för att begränsa flödet av bilder inifrån Libyen.

Nu är det ett helt mikrokosmos av arabvärlden, modell 2011, som radas upp på asfalten i Ras Ajd’ir. Här står skäggiga män som säger att de representerar det sanna islam och delar ut bröd och yoghurt vid ett bord. I tältet bredvid gör Tunisiens stora vänsterorienterade fackförening samma sak. Bredvid fackets volontärer har scouterna slagit upp sitt bord där de delar ut förnödenheter.

- Jag var med och störtade Ben Ali den 14 januari. Naturligtvis är jag lite stolt, men samtidigt ängslig över vad som händer där borta, säger scouten Mahmoud Zaghboul och pekar österut, förbi den Röda halvmånens gröna tält.

- Jag känner det som att efter vad vi har inlett så har vi en skyldighet att vara solidariska med libyerna i deras kamp, säger den 28-årige scouten och håller upp två fingrar i scouthälsning. Hans patrull heter Hopp.