Med påkostade fyrverkerier, och under inrikespolitiska spänningar, har Turkiet firat republikens 86-årsdag. Samtidigt håller Turkiet, efter årtionden av inåtvändhet, på att aktivera sin utrikes- och säkerhetspolitik.
Den proislamiska AKP-regeringen har bara under det senaste året påbörjat en normalisering med Armenien, öppnat sig mot Syrien, etablerat goda relationer med den nya centralmakten i Bagdad liksom – till mångas förvåning – med det kurdiska provinsstyret i Arbil i norra Irak.
Sist men inte minst odlar Turkiet sina relationer med Iran. I förra veckan ledde premiärminister Recep Tayyip Erdogan en delegation på hundra personer – med parlamentariker och industrifolk – till Teheran. Där signerades omfattande handelsavtal, vilka ska leda till en gemensam industrizon vid gränsområdet och turkiska investeringar i de rika iranska gasfälten. Turkiet vill få in iransk gas i den stora energikorridor till Centraleuropa, Nabucco, som planeras.
Erdogan har upprört iranska regimmotståndare genom att kalla Irans omstridde president Ahmadinejad för sin ”vän”. Han säger att Irans kärnenergiprogram endast har fredliga syften och kallar Iran för ”ett nyckelland i regionen för fred och stabilitet”.
Han vill samarbeta med Iran i fråga om ”terrorismbekämpning och utbyte av information från underrättelseväsendet”. Såvitt känt tog han i sina samtal i Teheran inte upp anklagelserna om att gripna ska ha torterats och våldtagits efter sommarens protester mot det omstridda presidentvalet.
Erdogans besök i Teheran ägde rum bara två veckor efter det att Turkiet i protest mot vinterns Gazakrig ställde in en planerad flygövning med Israel. Turkiet kan ha spelat ut sin roll som ensam medlare mellan Syrien och Israel.
Men EU-bedömare i Ankara tror att banden till Israel är starka nog att klara den påfrestning som dispyten om Israels krig i Gaza har inneburit. Inom kort väntas ett israeliskt ministerbesök till Ankara.
Landets satsningar i utrikespolitiken har dock lett till farhågor på många håll om att detta Natoland – vars anslutningsprocess till EU går på lågväxel – skulle vara på väg att göra en säkerhetspolitisk vindkantring åt öst.
Men Erdogan vidhåller att Turkiets förbättrade relationer med grannarna i öst inte betyder att man offrar sina band med väst.
– Det vore fel att se det som att vi motsätter oss väst. Vi har ansträngt oss för att förbättra våra relationer med både väst och öst på bästa sätt. En sida av Turkiet blickar västerut och en annan österut, säger han.
Bedömare i Ankara, som tror att EU behöver Turkiet lika väl som Turkiet behöver EU, hävdar att Erdogan har en roll att till Teheran föra fram västs oro över att Irans kärnenergiprogram.
–Turkiet vill inte se några kärnvapen i Iran. De har samma bekymmer som EU, men tillägger att Iran har rätt till fredlig användning av kärnenergi. Turkiet säger att de inte vill se några kärnvapen alls i regionen, varmed de också menar Israel, säger en EU-diplomat i Ankara.
För Ankara är utrikespolitiken inte något nollsummespel. Det handlar inte om antingen öst eller väst, utan om både och, säger EU-källan.
–När Turkiet aktiverar sin utrikes- och säkerhetspolitik efter decennier av navelskåderi sker detta i konfliktförebyggande syfte. Turkiet klarar att göra två saker på samma gång: att både öppna sig mot EU och sina grannländer, säger EU-källan i Ankara.
