”En villkorslös normalisering med Turkiet” är det mantra som upprepats av alla i Armeniens huvudstad Jerevan som har varit för återupptagna diplomatiska förbindelser med Turkiet och en öppning av den drygt 30 mil långa landgräns som varit stängd sedan 1993.
Men det uttalande som Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan gjorde igår tolkas i Armenien som att han börjar ställa just de villkor man befarat.
Regeringarna i Jerevan och Ankara pressas av en opposition på respektive sida som tycker att avtalet innebär att grundläggande nationella intressen säljs ut. Eftersom avtalet förhandlats fram i största hemlighet med hjälp av schweiziska medlare, och inte har hunnit förankras i det civila samhället, är det lätt för oppositionen i respektive land att spela på känslor av sårad nationell stolthet och förräderi.
Det gör Armeniens oppositionsledare Vahan Hovhanniysan som har lett protesterna i Jerevan mot normaliseringen. När jag träffade honom häromdagen hävdade han att han formellt sett har 20 procent av parlamentets röster bakom sig, medan han påstår att ”95 procent stöder mig i själ och hjärta”.
–Deras känslor arbetar jag för. Avtalet med Turkiet är fullkomligt oacceptabelt eftersom det inte innebär att Turkiet erkänner att det begicks ett folkmord på armenierna 1915. Avtalet rättar inte heller till konsekvenserna av folkmordet. 1920 delade det bolsjevikstyrda Ryssland och Turkiet upp Armenien mellan sig. Armeniska områden gavs till Turkiet. Avtalet i Schweiz innebär ett de jure-accepterande av gränsdragningen från 1920. Det kan vi inte acceptera, sade Hovhanniysan medan han mobiliserade till protester mot Sarkisians regering och dess närmande till Turkiet.
På omvänt sätt har Azerbajdzjans regering i Baku – som står Turkiet nära av kulturella skäl – tagit strid mot avtalet i Schweiz. Baku spelar också på den turknationalistiska hemmaopinion som Recep Tayyip Erdogan har svårt att köra över, om han ska få avtalet ratificerat i Ankara med god marginal.
Turkiska och azeriska nationalister blåser till verbal strid om den omstridda enklaven Nagorno- Karabach som armeniska trupper erövrade i kriget 1993. Regeringen i Baku protesterar mot att Turkiet är på väg att öppna landgränsen mot Armenien innan ”de armeniska styrkorna har dragits tillbaka från azeriskt territorium”.
Turkiets regering står nu åter vid ett vägskäl: antingen får den sätta panturkiska intressen främst eller också hålla fast vid sin proklamerade strategi ”noll problem med grannländerna”. När inte Bryssel har visat intresse för Turkiet som EU-medlem har i stället Turkiets AKP-regering velat visa att EU behöver Turkiet som stabiliserande faktor i en känslig region.
Men den linjen sätter nu Erdogan på spel, när han på ett partimöte igår kopplade en öppning av gränsen mot Armenien till ett armeniskt tillbakadragande från Nagorno-Karabach och angränsande områden.
Än behövs medlarna – och de kommer att behövas länge till.
