ISTANBUL
Miljoner resande kommer till Turkiet varje år och enligt en osäker uppgift ska det finnas 300000 papperslösa i landet. Somliga kommer hit på visum som går ut efter ett par veckor. Andra dumpas vid någon strand mitt i natten från de bräckliga smugglarfartyg som korsar Medelhavet. I Turkiet kan de sedan bli sittande i många år i väntan på att FN:s flyktingkommissariat UNHCR ska hitta ett asylland till dem, eller på att de ska lyckas ta sig härifrån vidare in i EU via den grekiska kusten.
De som kommer in i ansökningsprocessen via UNHCR ska egentligen placeras i någon av 26 satellitstäder runt om i Turkiet. Men tusentals gör som Black Sugar från Darfur i Sudan – de söker sig tillbaka till storstadsdjungeln i Istanbul, hittar något tillfälligt påhugg och ett enkelt krypin.
Black Sugar, 37, vill inte framträda med sitt riktiga namn av rädsla för den sudanesiska ambassadens flyktingspionage.
Men han säger samtidigt att han inte vill göra som många av sina vänner – anlita smugglare för att ta sig till Grekland. Hans mål är att komma till EU, men han vill inte börja sitt liv i den europeiska unionen som ”illegal” invandrare.
Ingen människa är ”illegal”, säger Nobels fredspristagare Elie Wiesel, men de tusentals sudaneser, kongoleser, irakier, mongoler, iranier eller människor av andra nationaliteter som rör sig i Istanbuls storstadsdjungel vet att det inte är sant. Black Sugar har levt i sitt limbotillstånd i sex år redan, och även om han har sökt flyktingstatus hos UNHCR har han inte blivit beviljad flyktingstatus ännu.
Egentligen skulle han befinna sig i en av de satellitstäder dit de flyktingar som har anmält sig hos UNHCR hänvisas. Men han har kommit tillbaka till Istanbul gång på gång, och här lever han på tillfälliga påhugg. Han har utbildning, är flerspråkig och kan ibland försörja sig som tolk.
Vi tar en dolmus (kollektivtaxi) med Black Sugar till stadsdelen Aksaray, där många av flyktingarna, migranterna eller de strandade i Turkiet lever. Vi går på slitna gator, där butikerna skyltar med att de har telefonförbindelser till länder runt om i världen – livlinan till familjerna hemma i länder som Kongo, Afghanistan, Mongoliet eller Sudan.
Black Sugar morsar på en irakier han känner. Han blir stoppad av en syssling på gatan som inte sett honom på länge. Tonläget höjs. Något otalt måste redas ut.
Via en mörk trappuppgång kliver vi in i hans lägenhet där en julgran i plast står som dekoration. Black Sugar sätter på te och säger med ett stort garv:
– Kan ni inte hjälpa mig att hitta en flickvän i Sverige, så att jag kan komma härifrån legalt?
Det finns en del allvar i det han säger. För om han inte får flyktingstatus av UNHCR eller går ombord på något av de smugglarfartyg som korsar de osäkra vattnen till Grekland – en resa där många har drunknat – återstår inte många alternativ för honom om han vill bygga ett liv, skaffa en familj och en trygg framtid.
Till Darfur där hundratusentals har dödats i konflikten med centralregeringen i Khartoum kan han inte återvända.
–När konflikten bröt ut 1993 var jag 20 år. Min bror hade en ställning inom Darfurs befrielsefront. Han greps och dödades i fångenskap.
–Efter det greps mina två andra bröder. Vi vet inte var de finns nu eller om de lever. Min mamma är ensam kvar i Darfur med min enda syster.
Black Sugar säger att Khartoumregeringen och dess styrkor var ute efter honom också. Han säger sig ha blivit gripen tre gånger och fått utstå tortyr.
–Det var förfärligt, säger han och blir tyst en lång stund.
–Polisen hotade mig och sade att jag skulle gå samma öde till mötes som mina bröder. Men jag fick hjälp att fly ut ur fängelset.
Det var 2004. På hemliga vägar genom öknen blev han hjälpt av medlemmar från Fur-stammen (den etniska grupp som har gett Darfur dess namn) till Libyen.
I Tripoli fick han plats på ett smugglarfartyg.
–Min mamma hade skickat pengar så att jag skulle kunna betala. Resan kostade 800 dollar.
Black Sugar som kommer från Sudans inland hade aldrig satt foten i en båt innan han klev ombord för färden över Medelhavet.
– Smugglarna sade att de skulle ta oss till Italien. Vi höll oss gömda under däck och hade inga pass med oss. Seglatsen tog sex dygn.
Mitt i natten sattes de i land vid en kustremsa.
– Då såg jag den turkiska flaggan. Då fattade jag att jag inte var i Italien utan Turkiet.
Smugglarna är som en ”resebyrå”, även om de bluffar, säger 37-åringen från Darfur.
De flesta ombord på smuggelbåten sökte sig vidare till Grekland. Hur det gick för hans färdkamrater har inte Black Sugar en aning om.
Här i Turkiet är han också rädd för att polisen ska stoppa honom och skicka honom tillbaka till Sudan. Det är inte länge sedan Turkiet bjöd in Sudans president Omar al-Bashir, trots att denne är efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen för krigsförbrytelser i Darfur.
Afrikanerna i Turkiet har det inte lätt, säger han.
–Det finns mycket rasism, bland annat inom polisen. Du kan bli förolämpad, en del kallar dig för slav.
–Fast det var ännu värre för några år sedan. Då hände det att polisen stal pengar och mobiltelefoner från de asylsökande. Ingen vågade säga något. Men sådana trakasserier har försvunnit. Jag tror det beror på nya signaler från den islamiska AKP-regeringen.
Frågan om framtiden gör honom tyst en lång stund:
– Min plan är att åka till mina vänner i EU. De vill hjälpa mig att komma från Turkiet. Men jag har inga resedokument så jag kan inte resa fritt. Somliga säger att de kan gömma mig i en bil och köra mig över gränsen. Men jag vill inte ta den risken. Jag skulle kunna köpa ett falskt pass. Men jag vill inte komma till EU med hjälp av smugglare. Jag vill inte leva ett liv som gömd.
