De tusentals som flytt undan striderna i Libyen kommer utblottade och hungriga till gränsen. De fattiga gästarbetarna har ofta väntat i dygn på att komma in i Tunisien. När de vallas igenom grindarna av soldater får de en vattenflaska och en plastpåse med en apelsin och en liten rund brödkaka. För många är det första födan på länge.

I transitlägret några kilometer härifrån har FN:s flyktingorgan UNHCR slagit upp sina vita tält. Men det tar dagar att komma dit. Här, precis vid gränsen, ligger ansvaret för flyktingarnas liv och hälsa på privatpersoner och små tunisiska hjälporganisationer.

En civilklädd polis i svart skinnjacka för befälet vid gränsen. I några sekunder tappar han fattningen och pekar mot sina landsmän som delar ut vatten och bröd.

– Varför får vi ingen hjälp? Var är USA och Europa? Var är FN? Var har resten av världen tagit vägen när vi behöver deras hjälp? Ska vi göra det här ensamma?

Uppskattningsvis 100000 har flytt hit från Libyen de senaste dagarna. En del har återvänt hem, men många sitter fast här och många väntar fortfarande vid gränsen. Tunisiens situation försvåras av det egna politiska läget. Landet har precis störtat sin egen diktator och befinner sig i ett känsligt läge i väntan på de första fria valen.

Polismannen drar upp sitt munskydd över ansiktet, himlar med ögonen och nickar ut mot massan av människor som väntar på att passera gränsövergången.

–Alla de här människorna måste äta och det måste också alla de vi släppte in i går och i förrgår. De överlever på gåvor från det tunisiska folket. Ska det vara så?

Han vill inte säga vad han heter, eftersom det strider mot de order han fått av sitt befäl. Precis innanför gränsen går han en runda och växlar några ord med en grupp frivilliga som kört från en by i närheten med begagnade kläder till flyktingarna.

–Jag har varit här sedan det började och sett hur allt bara blivit värre. Vi räcker inte till. Situationen hade urartat totalt om vi inte fått hjälp av det tunisiska folket.

En av de första som tar emot de långa köerna är Bassem Lassoued. Han har ett blått munskydd över ansiktet, vita kirurghandskar och scouternas halsduk knuten runt halsen. Han berättar att han varit här i en vecka.

–Jag tillhör det tunisiska scoutförbundet. Vi delar ut kläder, mat och vatten till de som kommer hit. Men allt skänks av vanliga tunisier. Ingen annan hjälper till här.

Han säger att de som korsar gränsen får vård om de är sjuka och skadade. Men det största problemet är att de små organisationerna inte klarar av så många flyktingar.

–Det kommer helt enkelt för mycket folk för att vi ska kunna hantera situationen.

Bassem Lassoued är student och kommer från staden Sidi Bouzid många mil längre norrut. Sidi Bouzid är platsen där allt började i december när Muhammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot att myndigheterna beslagtagit hans grönsaker.

Bouazizis självmord blev symbolen för den maktlöshet som många tunisier kände och protesterna som följde ledde till president Ben Alis fall. Upproret spred sig och nu rasar revolten i Libyen. Lassoued säger att han är stolt över att protesterna startade här, men att han även känner ansvar.

–Gaddafi är galen, jag förstår inte varför han gör så här mot människorna, mot sitt eget folk. Men vi överger dem inte, vi stannar kvar här så länge krisen varar.

Lite längre ner på vägen, innan punkten där de nyanlända släpps ut bland de tusentals som kommit tidigare, har ett tunisiskt fackförbund slagit upp ett tält och delar ut bröd med tomatröra till en ändlös kö av flyktingar.

En gammal rostig kombibil navigerar sakta genom folkmassan och stannar vid tältet. Föraren är en privatperson som bor i närheten. Han har fällt sätena och fyllt bilen med bröd, en av många som sett flyktingkatastrofen och tagit saken i egna händer.

Brödet tas om hand av Hafedh. Han är klädd i en blå väst som visar att han är volontär för en större muslimsk hjälporganisation. Han berättar att matpaketen de delar ut donerats av tunisier som själva åkt hit till gränsen.

– De som kommer hit är hungriga och törstiga. De behöver hjälp och därför är vi här. Till vardags arbetar jag som sjuksköterska. Vi är helt vanliga männi- skor som vill hjälpa till.