Den nyvalde presidenten, tidigare dissidenten Moncef Marzouki, anslöt sig till folkmassorna i staden Sidi Bouzid. Där tände fruktförsäljaren Mohammed Bouazizi den 17 december 2010 eld på sig själv i protest och dagen efter började protesterna som fällde president Ben Alis regim.
Bland de tusentals tunisier som samlats i Sidi Bouzid för att fira revolutionens årsdag är Lisa Ben Mhenni, en av Tunisiens mest uppmärksammade bloggare. Till TT säger hon att utgången, trots en fälld regim, delvis är en besvikelse.
- För mig personligen är den största förändringen att tunisier inte är rädda länge, säger hon i telefon.
- Men jag har rest runt Tunisien och sett att folk som gav sig ut på gatorna inte är nöjda med resultaten.
De nya politikerna prioriterar inte de stora sociala problem som ledde till upproret, som arbetslöshet och fattigdom, säger Ben Mhenni.
Knappt varannan tunisier röstade när det nuvarande parlamentet valdes. Ben Mhenni var en av många som vägrade.
- Jag kände att de unga och kvinnor stängts ute, de var längt ner på listorna utan chans att ta sig in i parlamentet.
I dag är hon inte optimistisk inför framtiden, i alla fall inte kortsiktigt. Men rädslan är borta, och modet att höja sin röst mot orättvisor är en stark motkraft.
- Jag känner hopp, för jag vet att Tunisiens unga vet vad som händer och de är inte rädda att höja sin röst.
Vågorna av upproret i Tunisien nådde långt utanför landets gränser och satte hela arabvärlden i svallning. I Libyen var blickarna riktade mot först Tunis och sedan Kairo, innan även libyerna vågade ta klivet. Nu har hela världskartan ritats om, säger Abdullah Shamia, tills nyligen ekonomiminister i Libyens nya regering (NTC), till TT.
- Utgången för den arabiska våren är mycket fruktbar och jag tror att vi kommer att se ett nytt Mellanöstern och ett nytt Nordafrika med demokrati, civilsamhälle och mänskliga rättigheter, säger han i telefon.
