Valkampanjen i Iran har hettat till ordentligt mot slutet. Den har fått bränsle av sex tv-sända dueller mellan de fyra presidentkandidaterna. Debatterna, som varit fulla av tjuvnyp, sägs ha dragit 40 miljoner tittare varje gång. De iranska väljarna har därmed fått svart på vitt – också på Youtube – vad de fyra kandidaterna har lovat.

Valen i Iran är inte demokratiska. Regimens mäktiga väktarråd gallrar fram de presidentkandidater som får ställa upp, i detta fall endast fyra män av de över 470 män och kvinnor som känt sig manade. Inte ens en regimtrogen kvinnlig politiker som Rafat Bayat släpptes igenom väktar- rådets filter.

Men även om valet inte är demokratiskt så ökar legitimiteten med valdeltagandet. När Mohammad Khatami vann en jordskredsseger i sitt första val 1997 låg valdeltagandet på nära 80 procent, vilket vida översteg det amerikanska valdeltagandet när president George W Bush blev vald tre år senare.

Mahmoud Ahmadinejad, tidigare borgmästare i Teheran, kom otippad till makten 2005. Men nu har den ultrakonservative Ahmadinejad fyra års presidentskap att försvara. Hans tre utmanare anklagar honom för ekonomisk misskötsel och för att ha gjort Iran mer isolerat. Både Mehdi Karroubi – den ende shiitiske prästen i detta val – och den förre premiärministern Mir Hossein Mousavi har också tagit avstånd från Ahmadinejads ifrågasättande av Förintelsen.

Ahmadinejad har retat upp Mir Hossein Mousavi genom att hoppa på hans fru, statsvetaren Zahra Rahnavard, och hävda att hon skulle ha fuskat sig till sin doktorsgrad. Rahnavard, aktiv valtalare i makens kampanj och islamisk feminist, har slagit tillbaka. Skulle Mousavi vinna valet kan Zahra Rahnavard komma att bli den islamiska republikens första egentliga First Lady. Ingen presidentfru har haft en så offentlig profil som hon. Även Khatamis fru var en doldis.

Mousavis kampanj med dess gröna symbolfärg har lyft de senaste veckorna. Även toppnamn inom den islamiska republiken har slutit upp bakom honom, som Khatami och den stenrike Rafsanjani, också han tidigare president som nu leder det expertråd som kan avsätta och tillsätta Irans högste ledare.

I slutspurten har dock Mousavi blivit varnad av det konservativa Revolutionsgardet för att försöka starta en social revolution. En sådan kommer att kvävas i sin linda, heter det.

Ahmadinejad, som besegrade Rafsanjani 2005, har på tv anklagat denne för att vara korrupt. Rafsanjani har därefter i ett öppet brev till högste ledaren Ali Khamenei pekat ut Ahmadinejad som lögnare. Den sittande presidenten tycks med sina utfall mot regimtoppar slå mot den islamiska republikens fundament, påpekar Rouzbeh Parsi, historiker i Lund med Iran som sin specialitet.

–När han ger sig på Irans oligarker blir det som ett brödrakrig, säger Rouzbeh Parsi.

Trots repressionen mot kvinnoaktivister, studentledare och fackliga organisatörer finns det en politisk dynamik i Iran. Människor är mer frispråkiga än vad de skulle våga vara i exempelvis Syrien. I Iran får man spetsa öronen för att höra böneutropen, medan ingen kan undgå att höra dem i Kairo. Den islamiska republiken har efter 30 år fått en kritisk massa på universiteten, en stark kvinnorörelse och en ung befolkning där många kräver sociala friheter – eller åtminstone jobb och bostäder.

President Barack Obamas Kairo-tal till världens muslimer i förra veckan kan på marginalen gynna utmanare som Mousavi och Karroubi – medan den fjärde kandidaten i valet, revolutionsgardets förre ledare Mohsen Rezai, har mindre att tjäna på det.

Skulle Irans näste president heta Mir Hossein Mousavi blir det lättare för Obama att inleda en dialog med Teheran och förhindra att Iran blir en kärnvapenmakt. Men det är otänkbart att Mousavi skulle backa från Irans anrikningsprogram för civil kärnkraft.

–Då är vi tillbaka där vi var för flera år sedan. För enligt icke-spridningsavtalet NPT har Iran rätt till ett eget anriknings- program, säger Rouzbeh Parsi i Lund.