100 självgoda politiker som sätter sig själva i första rummet? Eller 100 folkvalda som tar sitt ansvar som motvikt till presidenten och Högsta domstolen på fullt allvar? Det är berättigade frågor nu när både vårdreformen och klimatbesluten ska behandlas i senaten.
Normalt får endast de 100 senatorerna vistas nere i plenisalen som går i blått med marmor och pulpeter i mörkt trä. För tillfället är fördelningen 58 demokrater, 40 republikaner och två oberoende som oftast rättar in sig i demokratiska ledet.
– Internt är vi naturligtvis medvetna om att kongressen tar tid på sig och att senaten är långsam. Strukturen är sådan, reglerna är sådana, konstaterade president Barack Obama nyligen när NBC-reportern Chuck Todd ställde obekväma frågor om en rad deadlines.
Obama som var senator 2005–2009 och dessförinnan författningsjurist känner som sagt till de snåriga reglerna i denna församling där man gärna jämför sig med senaten i antikens Rom.
För åtskilliga politiker runt om i världen kan det ha kommit som en häpen överraskning att Obama inte raskt betar av vallöfte efter vallöfte. Såväl statsminister Fredrik Reinfeldt som näringsminister Maud Olofsson uttryckte sådana känslor under besök i Washington nu i höst. Möten med framstående senatorer, som John Kerry med en nyckelposition i klimatöverläggningarna, ingick därför i programmen jämte samtal med rådgivare i Vita huset.
De amerikanska så kallade grundlagsfäderna drog i slutet av 1700-talet upp de principer som gäller än idag: Den ena kammaren, representanthuset, ska fånga upp snabba förändringar i folkdjupet och ledamöterna väljs därför på två år. Den andra kammaren, senaten, ska däremot stå för mer av eftertänksamhet och stabilitet med mandatperioderna på sex år.
Reglerna i senaten är dessutom mycket snåriga och veteraner gör det till en hederssak att behärska dem. Bland sådant som utomstående hört talas om märks kanske ”filibustring” mest, det vill säga att maratontala för att förhindra en votering.
Det finns två sätt för senatsledaren att gå till debatt och votering: genom enhällighet eller genom ett ”förslag att gå vidare”. Det sistnämnda, som tillämpas i allt utom rena rutinsaker, innebär numera i praktiken att 60 röster krävs för att föra ett ärende från utskotten till senatsgolvet. Annars kan den som motsätter sig detta iscensätta en ”filibuster” för att hejda processen.
I det kongressklimat, med politiker som ofta tillhör ytterkanterna i partierna, som vid det här laget varat i ett par årtionden räcker det inte med majoritet för att komma någonvart. Det fick både Bill Clinton, George W Bush, och nu Barack Obama, erfara. Antalet ”mittenpolitiker” är litet och skiftande, och alla håller ständigt ett öga på opinionsvindarna hemma i delstaten.
Det finns olika undanmanövrer som senatsledaren kan ta till, men än så länge säger sig Obama stå för samarbete över partigränserna och dessutom är ju det demokratiska blocket inte enigt om att backa just hans idéer. Bush utövade på det hela taget större disciplin i det republikanska mer lojala lägret, fast fick exempelvis inte igenom prioriteringar som invandrarreformen och pensionsprivatiseringen.
Blickar man tillbaka i historien framgår att det krävdes massiva insatser från kraftfulla senatorer vid genomgripande ny lagstiftning, med den demokratiske senatorn och sedermera presidenten Lyndon B Johnson från Texas som en av mästarna. Efterträdare, som den republikanske nestorn Bob Dole, beklagar både de oförsonliga tonfall och rena hämndbegär som märks i frågor som borde lösas för landets bästa.
Just nu gäller det vårdförsäkringen och växthuseffekten (och Guantánamo-fångarnas öden samt domarutnämningar). Republikanerna är fast beslutna att sätta p för båda delarna. Majoritetsledaren Harry Reid, som dessutom ligger illa till hemma i Nevada inför nästa års val, har ingen lätt uppgift framför sig.
