Höstens viktigaste huvudfrågor ryms under rubriken krisen och klimatet. De innehåller i sin tur många svåra globala problem som skall bemäst-ras och slutresultatet bestäms av kraftmätningar mellan aktörer som den svenska regeringen inte kan kontrollera.

Den svenska regeringens engagemang är på toppen och ambitionerna högt ställda. I bästa fall har Sveriges ordförandeskap om 100 dagar fört de viktigaste huvudfrågorna tydligt närmare varaktiga lösningar. De globala förhandlingarna om krisen eller klimatet fullbordas emellertid knappast i år.

Samtidigt har EU-länderna en serie interna organisatoriska problem på dagordningen: Lissabon-fördragets öde, som avgörs av en folkomröstning på Irland, utnämningen till de nya toppjobben i EU-kommissionen och EU:s ministerråd. Närmast på tur står frågan om José Manuel Barroso får fortsätta som ordförande i EU-kommissionen. Den avgörs i en omröstning i det nyvalda EU-parlamentet, förmodligen den 16 september.

StatsministerFredrik Reinfeldt önskar separera olika frågor för att behålla koncentrationen på de viktigaste. Det är begripligt, men förmodligen orealistiskt. Risken är överhängande att hans period som ordförande blir utom-ordentligt rörig när många olika ärenden dyker upp samtidigt och när relativt små frågor plötsligt fångar uppmärksamheten.

Ett första smakprov kom i början av veckan. Inför G20-mötet i Pittsburgh i USA förbereder EU:s finansministrar, under Anders Borgs ledning, en rad tunga och tekniskt komplicerade förslag om tillsyn och reglering av finansmarknaderna.

Likväl begärde Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Tysklands förbundskansler Angela Merkel i ett gemensamt brev till Reinfeldt att EU på högsta nivå samordnar sig inför Pittsburgh, på ett extra EU-toppmöte. Inför offentligheten lyfter Sarkozy fram krav på begränsning av utbetalningar av bonus till bankirerna, som i sammanhanget bara är ett populistiskt sidospår.

Brevet ställer Reinfeldt i ett dilemma. Han vill ogärna inkalla extra toppmöten som kan visa sig onödiga och splittrande, särskilt som han vet att den brittiske premiärministern Gordon Brown inte ställer sig bakom Sarkozys och Merkels krav.

Lägg till detta att Italiens premiärminister Silvio Berlusconi i ett nytt vredesutbrott hotar sabotera framtida EU-toppmöten om inte José Manuel Barroso får tyst på EU-kommissionens presstjänst.

Berlusconi ogillar kritik mot Italiens flyktingpolitik.

Det extra EU-toppmöte som nu diskuteras till den 17 september skulle dessutom kunna överskuggas av frågan om Barrosos nya mandat. Först nästa vecka klarnar det om det blir en omröstning som planerat den 16 september.

Möjligen skjuts den till sessionen i oktober. Det skulle i så fall vara ännu ett bakslag i ett kontroversiellt personalärende och koncentrationen på det viktigaste skulle kunna gå förlorad.

Vid nästa ordinarie EU-toppmöte i slutet av oktober har Irland röstat om Lissabon-fördraget och då kan man börja tackla de ofta tidsödande interna frågorna. Ordförandeskapets naturliga ambition är att få dem avklarade så snabbt som möjligt.

Samtidigt blir detta toppmöte tillfället då EU:s högsta politiska ledare stämmer av sina positioner inför klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Då skall de värdera vilka åtaganden andra länder gör i klimatpolitiken och klara ut det som blir en nyckelfråga i Köpenhamn: finansieringen av omställningen.

Höstens viktigaste nya begrepp blir antagligen klimatfinansiering.