OARAI.

Medan nyheten om att ytterligare en reaktor exploderat spred sig över världen på måndagen var folket i fiskarbyn Oarai 15 mil söderut mer oroliga för en ny stor jordbävning.

–Jag har inte hört talas om någon reaktorexplosion. Vi har inte kunnat se nyheter sedan strömmen försvunnit, säger Naoko Sugaya, 40 år.

Nu ligger de tätt, tätt, ett drygt hundratal, på golvet i kulturhuset i Oarai med flammorna från en gasbrännare som enda ljus. Det är ett av de uppsamlingsläger dit folk från den tsunamidrabbade kusten har flyttats.

När jordbävningen slog till var Naoko Sugaya på hemväg från sjukhuset med sin 63-åriga mamma.

Modern hade fått kemoterapi för sin lungcancer.

–Mamma hade en ny behandling bokad den 16:e, vad ska hända med den nu? undrar hon. Många sjukhus i området saknar el. Myndigheterna har varnat att det är en 70-procentig risk att området ska drabbas av en ny stor jordbävning. De ständiga efterskalven tär på psyket. Både jag och mamma känner en djup psykisk smärta, säger Naoko.

När sirenerna gick i fredags sprang Onuma Taro, 37 år, ut i bilen. I en uppvisning av nästan dumdristigt mod körde han mot havet, kastade sig i båten och körde ut mot den gigantiska vågen som vällde in mot honom. Det räddade båten, men inte bilen som spolades ut i havet. En gigantisk virvel bildades utanför staden som sög ut bilar och bråte i havet.

Onuma tillbringade två skräckslagna dygn på höga vågor. Utan att veta vad som hänt frun och de tre barnen. När han kom tillbaka till hamnen igen väntade familjen på honom i hamnen. De hade kunnat se lyktorna på hans båt från skolan som gjorts om till uppsamlingsläger.

Runtomkring låg båtar och bilar omkringslängda på kajen. Barnen grät och grät, uttröttade av de ständiga efterskalven och oro.

Liksom andra i staden vi möter har Onuma och hans familj inte kunnat sova sedan jordbävningen. På måndagen kom ett nytt tsunamilarm och Onuma rusade återigen till sin båt. Denna gång på cykel. När vi möts håller han lugnt på att röja bråte i hamnen.

–Allt måste städas! Problemet nu är att båtarna är på land och bilarna i vattnet, säger Onuma sakligt.

Han är ett exempel i mängden på det japanska lugn som är så imponerande mitt i katastrofen. När jag skriver denna text så skakar huset av ett ännu ett efterskalv men de uttröttade hjälparbetarna i rummet reagerar inte ens.

–Jag har hört att en reaktor till exploderat. Men jag vet inte så noga vad som händer. Folk säger att man inte ska bli våt av regnet, säger Onuma. Väderleksrapporten förutsäger regn på tisdagen.

Utanför kulturcentrumet har den extremnationalistiska gruppen Japanska ungdomsförbundet parkerat sina högtalarbussar och ställt upp ett soppkök. Denna dag hetsar de inte anti-kinesiska budskap i högtalarna eller uppmanar till kamp för Diaoyuöarna (Senkaku) en ögrupp som både Kina och Japan gör anspråk på.

–Jag är orolig för om Japan någonsin kommer bli normalt igen. Nu finns det inte mat, el eller bensin. Jag känner mig förvirrad, erkänner Fuse Kouji, 54 år, som organiserar soppköket för Japanska ungdomsförbundet.

Stämningen är lugn. En Suzuki-bil ligger uppslängd i en rabatt. Samtidigt håller parkeringsvakter på att lugnt dirigera bilar med orangea elpinnar och allt skräp packas i påsar. En del klagar på myndigheterna. Men ingen protesterar eller ställer till oro.

Köerna till bensinmackar var kilometerlånga längs vägen från Tokyo till Oarai på måndagen. Det tog sju timmar att köra de dryga 12 milen på grund av ständiga köer.

Samhället med 18000 invånare ligger i den sydligaste delen av det jordbävningsdrabbade området. På måndagen kom strömmen i gång igen.

104 personer behöver bo i läger. Som mest var det över 3000 i 17 läger. De får mat – en risboll – tre gånger om dagen och vatten. Men för sådana som Naoko Sugaya är det en klen tröst att deras stad kom mer lindrigt undan än längre upp i norr. Staden hade bara ett bekräftat dödsfall.

–Jag vill bara att allt det här ska försvinna. Jag trodde aldrig att det här skulle kunna hända mig, säger den 64-åriga Nayoka.

Till i fredags var Oarais största problem de samma som för resten av den japanska landsbygden: åldrande befolkning och stagnerande ekonomi.