Hillary grät på riktigt när hon fick frågan hur hon orkade, föll i gråt och vann primärvalet i New Hampshire. Det finns inga mänskliga krokodiltårar. En trovärdig gråt är på riktigt. Och det finns inga falska leenden heller.
Att vi är rätt bra på att göra oss själva så sorgsna att vi gråter eller så glada att vi ler är en annan sak. Men sådant kräver förutseende och tågordning – som på scen eller i film. Ingendera är på plats i en direktsänd utfrågning. Den som visar en känsla måste också ha den.
Om Hillary sedan blev rörd av de skäl som väljarna föreställde sig är en annan fråga.
Men känslan är snabbare än blixten. Så snabb att tanken inte hänger med. En 30 millisekunders glimt av en sur gubbe – så snabb att bara ögat men inte medvetandet hinner med – får oss att rynka pannan och dra ner mungiporna utan att vi vet varför. En blixtbild av en glad gubbe får oss att lyfta på ögonbryn och mungipor utan att vi fattar varför vi känner oss lite lättare till sinnes. Den sociala logiken är uppenbar. Ansiktet är själens spegel och bär vår id-bild. Det som rör sig i vårt inre måste också synas i det yttre.
Den som vill lura någon annan måste först lura sig själv. Eller göra det som Hillary inte gjort – en ansiktslyftning. En sådan riskerar skära av nervförbindelsen mellan kropp och själ och så syns det inte längre vad man känner.
Hur skulle vi kunna leva, samarbeta och lita på varandra om vi inte såg vem som är vem och kunde visa egna och tolka andras känslor, och göra det utan att behöva tänka på saken – utan att någon cynisk och beräknande regissör alltför ofta och alltför lättvindigt lägger sig i saken.
Den känsla som mer än alla andra gör människan till människa är vår avancerade förmåga att känna vad andra känner – empatin. En människa som visar att hon lider med oss och gläds med oss är en av oss. Och i en presidentkandidat som visar känslor i direktsänd tv ser vi också en medmänniska. Att Hillary Clinton verkligen tror på det hon säger – hennes etos – tvekar få om. Hennes kunskaper – logos – är gedigna. I New Hampshire föll den saknade och stabiliserande biten i den retoriska trefoten på plats – hennes patos.
Om det räcker hela vägen till Vita huset vet ingen. Men vad som hände i New Hampshire är kanske värt att fundera på också för den svenska alliansen. Det räcker inte med att tro och veta – man måste också kunna visa att man känner för det man tror sig veta och för den kunskap man tror på.
Peter Sylwan är en av tre kolumnister på SvD Vetenskap. Inger Atterstam och Susanna Baltscheffsky är de två andra.
