30-årige Osman är akutläkare. Han har arbetat över 50 dagar i sträck på centralsjukhuset i Aleppo. Två gånger har sjukhuset träffats av bomber och par gånger har det varit bombnedslag i närheten. Det utgör ett mål för regimens styrkor i likhet med ambulanserna som har slagits ut en efter en. En gammal man utanför sjukhuset klänger sig fast vid sin döda dotters fötter.

Doktor Osman brister i gråt, trött och känslomässigt utpumpad av allt dödande av civila som upprepas varje dag.

– Vårt problem just nu är inte utrustning. Förr hade vi ont om sådant, men inte nu längre. Problemet är bristen på specialister. I det här området är vi bara fem läkare och tio sjuksköterskor, säger Osman.

Resten är frivilligarbetare med olika bakgrund. De flesta läkarna försvann när kriget kom. De hade pengar och kunde fly till Europa och andra ställen.

– Det fanns över 6 000 läkare i Aleppo. De svek oss. De fick gratis utbildning och lämnade sedan folket att lida. Många människor dör på grund av detta. Vi är så trötta på att se allt dödande. Inte ens när jag jobbade i Libanon 2008 upplevde jag något som liknade detta, säger Osman.

Av dem som kommer in till sjukhuset är 80 procent civilpersoner. Skadorna är vanligen förlorade armar eller ben och skallskador orsakade av granatbeskjutningen. Soldaterna i Fria syriska armén (FSA) träffas av krypskyttar och får skador av granatsplitter.

– Jag ser ingen ljusning framöver. Vi måste bara jobba vidare tills armén slutar bomba. Jag arbetar varken för FSA eller för armén. Problemet är mycket större än så, menar doktor Osman. I början slogs vi för vår frihet, nu slåss vi för våra liv. Regimen tvingade oss att ta till vapen. Det var inte vår avsikt. Nu har det utvecklats till ett inbördeskrig och ett religionskrig. Regimen kanske faller om ett halvår, men inbördeskriget kommer att fortsätta i många år, ända tills vi får demokrati, förklarar Osman.

Vid fronten i Salah al Deen har rebellerna återtagit en del förlorad mark. Noor al Deen Zenki står på post cirka 300 meter från 15:e gatan där häftiga strider utkämpades för bara en månad sedan. Gränderna ekar av sporadiska sammandrabbningar och granateld.

Männen har just rensat gatukorsningen där de nu står och spanar längs gatan ner till 15:e gatan där regimen säkrat sin position och manövrerar sina stridsvagnar. Vid detta hörn förrättar männen också sina böner, äter och sover ibland.

De får syn på en stridsvagn som kör in på gatan.

Issa Aiash, 30-årig far till en liten dotter, öppnar eld med sin kulspruta medan de andra rusar till med sina Kalashnikov och raketgevär. Kulsprutan hakar upp sig och Issa drar den bakåt för att fixa felet. En öronbedövande smäll hörs samtidigt som gränden fylls av svart rök. Splitter tränger in i tegelväggar och balkonger. Så blir allt tyst. Det tar ett par minuter för molnet av rök och damm att lätta. Fram stapplar någon med splitterskador i armen.

När röken är helt borta framträder korsningen där det ligger tre svårt sargade kroppar. 42-årige Shekh Mahmoud och 17-årige Ahmad Aiash ligger där livlösa och nakna med kroppar som knappt hänger ihop. Vid själva gatuhörnet ligger en människa fullständigt genomborrad av splitter, men som sporadiskt och reflexmässigt ännu kippar efter luft. Det tar mig en stund att inse att det är Issa.

Gruppen är i chocktillstånd och har svårt att bemästra situationen. Till slut rullas Issas kropp in i en filt och tas i bil till fältsjukhuset där han dödförklaras.

På sjukhuset är det tidig morgon. Alla som ännu sover väcks av att två granater landar i närheten, den ena mitt i gatan och den andra i ett bageri på andra sidan. Bageriet var stängt så inga människor köade utanför. Ingen dödas denna gång, men ett par skadade förs till sjukhuset.

Ungefär vid samma tidpunkt, fem minuters bilresa längre bort, släpper en helikopter en bomb på ett bostadshus. Det dröjer några minuter och så kommer en bil i hög fart till sjukhusentrén med en ung pojke, åtta eller nio år gammal. Han är redan död och har lagts på pickupens flak.

Strömmen tilltar och unge efter unge körs till sjukhuset, alla döda fast läkarna försöker finna något tecken på liv att rädda.

Familjen Hejjo hade just flytt undan striderna i Aleppos utkanter och tagit in för natten i byggnaden. Nu ligger de alla döda bland ruinerna: mamma, pappa och åtta barn. Den ende överlevande är den ettårige sonen Hussein som hittades i sin döda mors famn.

Kropp efter kropp bärs bort från husruinen. Folk omkring gråter och skriker. Senare samma dag begravs alla offren i Aleppo.

När jag kommer tillbaka till sjukhuset har ytterligare en bomb gjort att fler barn kommer in. Två tas om hand av sköterskan och kommer att överleva. En ligger död i väntrummet och klockan är bara 12 på dagen.