Efter skolmassakern i Jokela förra året fokuserade man i Finland egentligen på två långsiktigare frågor. Den första var hur samhället måste ta itu med att bygga upp en nerkörd mentalvård för barn och unga. Den andra var frågan om det ska vara en närmast mänsklig rättighet att ha vapen.

Då frågan om mentalvård levde i någon ­månad så dog frågan om vapenlicenser ungefär i samma ögonblick statsminister Matti Vanhanen sa att finländarna är ett folk där jakt är viktigt och att ett enskilt fall inte kan leda till att alla misstänkliggörs.

Sedan återgick Finland till rutinerna och de kritiker som redan efter Jokela förutspådde vad som skulle komma fick rätt.

Så kom dådet i Kauhajoki.

Samma dag slingrade sig inte bara inrikesminister Anne Holmlund, Vanhanen och justitieminister ­Tuija Brax undan de allt hätskare frågorna om vad regeringen och de folkvalda tänker göra för att ­åtgärda missförhållanden och brister som gjort det möjligt för störda personer att få vapen, som förvaras hemma. Förklaringen var att jakt är ett av finländarnas käraste hobbyer och regeringen (särskilt inte den centerpartistledda) kan inte börja gå åt hederligt folk som sköter sina vapen i hemmen och som använder dem som de ska användas – i skogen, mot vilt.

Igår backade de och medgav att lagen måste skärpas, åldersgränsen höjas och licenserna ­delas ut efter striktare granskningar. Det här sker i vår.

En sådan här händelsekedja hade i Sverige ­redan efter ett Jokela med all säkerhet lett till att någon eller några ansvariga personer hade avgått efter ett drev som hade varit betydligt mera hätskt än det någonsin varit i Finland.

Igår frågade någon visserligen Holmlund om hon tänker avgå. Svaret var nej, eftersom ingen bett henne.

Om en Kauhajokitragedi kommer att skaka om den finländska försynta folksjälen så i grunden att folket nu börjar utkräva ett nytt slags ansvarstagande är svårt att sia om. Men så mycket vet man redan att det finns en massiv kritik mot politikerna. Striktare lagar hade kanske inte hindrat Matti Saari från att kallblodigt mörda nio skolkamrater och en lärare, men när det sker så borde någon ha mod nog att stiga upp och medge att han eller hon gjorde fel.

Den kulturen finns inte i Finland, som i många frågor fortfarande lever i en tid där auktoriteten säger hur det är och folket litar på den rösten.

I ledningen för att ändra det här går en mediekår som de senaste åren försökt höja rösten, men ännu inte skrikit. Det är samma medie­- kår som det senaste året irriterat den tigande ­statsministern som har för vana att meddela att ”Saken är sludiskuterad”, vända om och gå bort.

Det färskaste exemplet är förra utrikesministern Ilkka Kanerva som in i det sista fick stöd av Vanhanen, trots att han upprepade gånger skickat snusk-sms åt unga kvinnor. Samma Vanhanen, och polisledningen med honom, har såväl under Jokela som under Kauhajoki väckt anstöt bland de internationella medier som fått finna sig vid att den mesta informationen går ut på finska och vill någon fråga något på andra språk så får de återkomma efter presskonferensen.