ZAWIYA.

Wafik blev torterad och inlåst i en container som stod mitt i solen. Det var priset den libyske läkaren fick betala för att ha vårdat skadade rebeller.

- Här tog de ut mig i över en halvtimme och slog mig med käppar, slangar och kablar. De sparkade nästan ihjäl mig, säger läkaren. Han skälver av ilska och rädsla när han med sin kropp visar hur han blev upphängd mot betongväggen på gården. Fötterna rörde inte vid marken.

Han ber oss att inte skriva ut hans efternamn. Han vill inte heller att hans ansikte ska synas tydligt i bild.

- Allt kan ännu ske i det här landet, fruktar läkaren.

Doktor Wafik tar oss till ett av Gaddafiregimens tortyrcentra, som bara ligger ett par stenkast från sjukhuset i Zawiya. Byggnaden är egentligen en stor bensinstation och mekanisk verkstad. På bakgården, i skydd från insyn från gatan, står fyra containrar på asfalten. Wafik har inte varit här sen den andra juni, dagen som han var tvungen att tillbringa inne i den andra containern näst intill muren, utan luftintag i gassande, nordafrikansk sol.

Han öppnar den rostiga järndörren på fraktcontainern. En unken doft strömmar ut i värmen. Enbart i den här containern var ett trettiotal landsmän inlåsta, berättar han. Flera av dem hade varit fångar i veckor. Doktorn rusar in i containern, nästan lite paniskt. Han kommer snabbt ut. Han talar snabbt, kristallklart och fokuserat. Ångesten verkar trycka på stämbanden.

- Ser du? Här fanns ingen toalett och bara en sjulitersdunk med vatten att dela mellan oss fångar. Dunken stod här, säger han och pekar på en plats vid järndörren.

- Så här går det när du stöttar upprorsrörelsen, var beskedet som jag fick, berättar han. Eftersom Wafik hade räddat livet på upprorsmän så är han själv en av dem, fick läkaren höra av sina torterare. Torterarna sa att de skulle döda honom, men att Gaddafi hade gett order om att det inte skulle ske just nu.

- De hade glömt att jag hade räddat livet även på Gaddafisoldater, säger Wafik.

Han berättar om dagen då mardrömmen började. Efter en 24-timmarsjour som överläkare på sjukhuset var han på väg till sin hustru och ett år gamla dotter när han blir stoppad av Kadaffis män vid en vägspärr. De tog hans mobiltelefon. I den fanns en bild på en flagga i rebellernas färger.

Det räckte för att arrestera och föra honom till tortyrcentrats container. Det var folk i alla fyra containrar.

- Jag hörde skrik hela tiden från containern bredvid, säger han.

Wafik hade tur. En av Gaddafis män kände igen Wafik när han släpades ut för ytterligare en omgång tortyr.

- Han kom ihåg att jag var läkare åt hans pappa. Det var han som fick ut mig, säger Wafik.

Läkaren går in på kontoret i huvudbyggnaden och rotar desperat bland papper. Han letar efter referat från något av de förhör som han fick utstå i ett av hörnrummen. Papprena ligger huller om buller, med bilder på unga män. Kulhål i vita betongväggar, gröna, tomma ammunitionslådor i plåt och en frän doft av urin vittnar om belägring och slutstrid. I det största kontoret ligger fortfarande en hög med nycklar på skrivbordet.

- Titta! Här är en lista med ungdomar som inte vill göra militärtjänst eller den obligatoriska repetitionsmånaden. Och här är information om en misstänkte individ, säger han.

Under tiden som Wafik letar efter information kommer en kvinna in på området.

- Min son, min son, säger Aisha Abded-Mullah medan stumma tårar rinner ned för hennes kinder.

I flera veckor har hon och hennes make, Moktar sökt efter spår av deras 25-årige son. De har varit i flera fängelser och tortyrcentra i olika städer. Sonen kämpade för rebellerna. Hon har inte hört något ifrån sonen sen den första veckan i juli.

- Vi ska fortsätta att leta efter honom ända tills dess att vi finner honom, säger fadern. Modern går från rum till rum och gräver i papprena. Tårarna rinner fortfarande oavbrutet. Med blicken ber hon oss att hjälpa henne att leta. Wafik försöker att visa henne hur hon ska leta. Efter en stund ger han upp. De finner inte något spår på att sonen har varit i det här tortyrcentrat.

Tillbaka på sjukhuset berättar Wafik att han ända sedan februari, då upproret mot Gaddafi startade, har levt under psykisk press. Sjukhuset var ockuperat av Gaddafis folk. Om någon gjorde något misstänkt så förde soldaterna genast bort personen. För två veckor sen gick rebellerna till anfall.

Ammunitionshylsor ligger fortfarande på marken. Vid ingångarna sitter rebellsoldater vakt. På natten barrikaderas utgångarna med tunga dunkar. Kort därefter gick Gaddafistyrkorna till motattack. Granater avfyrades mot samtliga operationssalar.

- De kom tillbaka för att ödelägga hela sjukhuset, säger Wafik.