USA:s president Barack Obama sätter sin prägel på vårens ordinarie EU-toppmöte som inleddes igår kväll i Bryssel. EU-ländernas högsta politiska ledare har som huvuduppgift att formulera gemensamma positioner till årets två betydelsefulla internationella förhandlingar, där Obama spelar en huvudroll.
Den ena som inleds med G20-mötet i London (den 2 april) handlar om hur den globala ekonomiska tillbakagången skall bemötas. Den andra gäller den globala klimatpolitiken som slutförhandlas i Köpenhamn i december. I båda fallen har EU-länderna ambitionen att framstå som en förebild för världen och i Köpenhamn blir det statsminister Fredrik Reinfeldts uppgift att leda EU-gemenskapen.
Europas svar på den djupa ekonomiska krisen förefaller mycket motsägelsefullt. Risken för att den leder till massarbetslöshet, social oro och politisk instabilitet är överhängande, i synnerhet i Öst- och Centraleuropa. Men toppmötet saknar en klar handlingsplan för vilka konkreta insatser som nu måste göras.
Det råder relativt harmonisk samsyn om de långsiktiga åtgärder som krävs för att undvika en upprepning av den finanskris som utlöst dagens akuta problem.
På bordet ligger förslag som toppmötet antar idag om förstärkt reglering och övervakning av finansmarknadernas aktörer.
Samtidigt råder det i huvudsak enighet om att omfattningen i de nuvarande stimulanspaketen inte skall öka för närvarande. Underskotten i flertalet EU-ländernas offentliga utgifter spränger redan de ramar som satts upp.
EU-länderna är i finanspolitiken ense om att vara restriktivare än USA.
I det kortsiktiga perspektivet stretar däremot EU-länderna åt alla håll. Det helt överskuggande omedelbara problem som måste övervinnas handlar om att återupprätta förtroendet på kreditmarknaderna. Utan fungerande kreditflöden fördjupas krisen.
Men det finns ingen generell lösning eftersom den slår mycket olika i de enskilda medlemsländerna. Därför skall insatserna i varje land behandlas för sig, men samtidigt är de olika ländernas finansmarknader så nära sammanvävda att problemen spiller över mellan länderna.
Enbart nationella åtgärder blir verkningslösa och kan dessutom snedvrida konkurrensen i förhållande till andra EU-länder. Resultatet blir att EU intar en hållning som verkar schizofren där linjen ”varje land för sig” kombineras med ambitionen att problemen skall bemötas gemensamt. Inför detta dilemma tycks EU-länderna stå handfallna.
Idag kommer EU-toppmötet att bekräfta de kända målsättningarna i klimatpolitiken. Den ekonomiska krisen skall inte tillåtas äventyra klimatmålen. Däremot undviker toppmötet att nu precisera de svåra problemen kring hur omställningen till klimatvänligare energiförbrukning skall finansieras. Detta är en mycket tung utgift bland annat i de utvecklingsländer som förväntas ansluta sig till EU:s mål.
Tidigare har man räknat med att systemet med handeln med utsläppsrätter skall generera intäkter som ett viktigt bidrag till finansieringen. Genom den ekonomiska krisen håller emellertid detta system på att falla sönder och EU-länderna blir tvingade att finna andra finanskällor. I sista hand kan det leda till ökade påfrestningar på de i kristider redan hårt ansträngda offentliga utgifterna.
