I kvarteren kring Oude Kerk, den gotiska kyrkan från 1400-talet som ligger i hjärtat av miljonstaden, är sexhandeln i full gång redan tidigt på förmiddagen. I upplysta fönster utmed de idylliska kanalerna bjuder lättklädda prostituerade ut sig. Med långa blodröda fingernaglar knackar de på rutan när man går förbi, andra sitter uppflugna på barstolar och pratar oavbrutet i mobilen.

–Inga problem, säger Verena och öppnar dörren på glänt när två stadiga närpoliser knackar på för att höra hur natten har varit. I bakgrunden skymtar en säng, ett handfat och pappershanddukar.

Sedan 2000 är det tillåtet att prostituera sig i Nederländerna. Sexarbetare betalar skatt och är endera anställda eller enmansföretag.

Att det alltid sker frivilligt är något som många i Amsterdam starkt betvivlar.

–Det finns en mörk baksida av Nederländernas liberala ansikte, säger Edwin Oppedijk, informationsansvarig vid kommunförvaltningen.

–Inte all prostitution är frivillig. Många sexarbetare tvingas arbeta tolv timmar om dygnet sju dagar i veckan. Och vi vet att trafficking av kvinnor förekommer. Men det betyder inte att vi vill förbjuda prostitutionen. Det skulle bara göra det ännu värre för de prostituerade.

Det som mest oroar politikerna är att den organiserade kriminaliteten växer och hotar att ta över i nöjeskvarteren där bordeller, sexbutiker, haschkaféer och sjabbiga lågprisaffärer bildar ett ogenomträngligt nätverk av olagliga inkomster och penningtvätt. Ett träsk som nu ska dräneras.

–Vi är inte längre beredda att låta slöddret härska i ett av innerstadens vackraste områden, dundrade i en intervju häromveckan den unge socialdemokraten Lodewijk Asscher, stridbart finansborgarråd i Amsterdam.

Men samtidigt säger Asscher i en BBC-intervju: ”Amsterdam kommer även i fortsättningen att ha 200 fönsterbordeller och 30 coffeshops för hasch. Det finns inte någon annanstans i världen.”

Politikernas vapen i kampen mot brottsligheten heter Operation 1012, uppkallad efter postdistriktet i centrum. Den siktar mot att minska antalet fönsterbordeller i nöjeskvarten från dagens 482 till 241. Dessutom ska antalet coffeeshops, kaféer som säljer hasch och marijuana, sänkas från 76 till 38. I hela Amsterdam finns för närvarande 228 coffeeshops.

För att komma åt bordellägarna, eller rättare sagt husägarna som hyr ut fönsterlokalerna, utnyttjas den så kallade Bibop-lagen. Den tillåter myndigheterna att granska inkomster och utgifter innan licenser beviljas för bland annat bordeller, sexbutiker och barer. Licenserna gäller i tre år – och därefter är det dags för en ny granskning.

–Samtidigt försöker vi övertala bordellägare att sälja sina fastigheter. Vi hjälper dem att finna köpare. Går de inte med på det kan vi slutligen föreskriva att byggnaden inte längre får användas kommersiellt utan bara som bostad, berättar Edwin Oppedijk från kommunförvaltningen.

En av Amsterdams största bordellägare, Charles Geerts, sålde redan förra året 17 fastigheter för 25 miljoner euro, omräknat över 280 miljoner kronor. Mer än hälften betalades av kommunen. Dikke Charles, tjocka Charles, som han kallas, är en legendarisk bordellkung som före försäljningen kontrollerade mer än 60 fönsterbordeller i nöjeskvarteren. De flesta är nu tomma. Gardiner hänger framför fönstren.

I andra har unga modeskapare, designer och konstnärer flyttat in. Där ställer de ut kläder som hör till det mest trendiga i hippa och modemedvetna Amsterdam – sida vid sida med bordeller där unga kvinnor sitter i fönstren istället för skyltdockor.

–Det är starka kontraster som dessa som gör att atmosfären här i området är så speciell, säger Hendrawanto van Rhenen som driver Code Gallery Store vid Oudezijds Achterburgwal, en modebutik som säljer kläder och smycken från de angränsade modeskaparna.

Bakom projektet står modefirman HTNK:s chef Mariette Hoitink som förra året övertalade politikerna i Amsterdam att ställa de tomma bordellerna till förfogande. Sedan dess bor och arbetar 14 modeskapare gratis i de gamla 1600-talshusen, ett initiativ som har döpts till Redlight Fashion Amsterdam och som nu har följts upp med Redlight Design och Redlight Art som ger designer och konstnärer samma möjligheter.

–Kommunen har signalerat att projektet ska permanentas och vi håller på att ta fram en långsiktig affärsplan som ska presenteras i juli, berättar Karlijn Bozon som är projektansvarig vid HTNK.

Men inte alla är entusiastiska. Restaurangägaren Wim Boef är ordförande i Platform 1012, en förening av affärsmän i nöjeskvarteren som bekämpar kommunens planer.

–Vill du se Rembrandts tavlor får du gå till ett museum. Och vill du uppsöka en prostituerad eller gå till en sexshow så kommer du hit. Så enkelt är det, anser han.

Boef anklagar politikerna för att stigmatisera en hel stadsdel.

–Borgmästaren utmålar oss som ett syndigt sodom och gomorra. Vi säger: finns det kriminella så ta hand om dem. Men döm inte ut en hel stadsdel, dundrar han i stadsdelens privata lokal-tv.

Starkt kritisk är även sexarbetarnas förening De Rode Draad som hävdar att hallickar inte förekommer i De Wallen och att fönsterbordellerna hör till de mest säkra arbetsplatserna för prostituerade. Slås de igen ökar risken för våld.

Inte heller i kommunfullmäktige är den nya stadsdelspolitiken oomstridd. Den socialdemokratiske borgmästaren Job Cohen som beskylls för att gå fram för fort har i dagarna tvingats dra ner på tempot och tills vidare stoppa uppköpen av bordeller.

–Mer mångfald och mindre renodlad sexverksamhet är önskvärd. Men bara så länge områdets spännande karaktär bevaras, betonar miljöpartiet Groen Links som har 7 av 45 ledamöter i fullmäktige och som nu varnar för en lyxsanering av nöjeskvarteren.