Václav Havels politiska karriär började med dramatik när han debuterade 1963 med pjäsen Trädgårdsfesten, som snart sattes upp också i Sverige. Med tiden blev det närmare 20 pjäser, bland annat Memorandum (1968) och trilogin Audiens, Vernissage och Protest (1975–78). Han publicerade också en rad böcker, som Brev till Olga (1985), En dåre i Prag (1989), The art of the impossible (1997) och To the castle and back (memoarer 2007).

Hans sista pjäs, Avgång (2007), blev också film med honom själv som regissör, och fick en lovordad premiär i mars i år.

Avgång, som sattes upp på Stockholms stadsteater 2010, är en dystopisk fars som tar upp frågor om hur man fortsätter när det som gav det mening åt livet inte längre finns kvar.

– Han hade en sådan storartad humor. Trots sitt stora allvar, sina år i fängelse, så verkade han hela tiden ha kul, säger Lennart Hjulström som regisserade Avgång.

Václav Havels dramatik präglas av frågor om moral och etik och drift med statlig ingenjörskonst, och redan 1969 belades han med yrkes- och publiceringsförbud och hans texter fick spridas underjordiskt. Pjäserna sattes upp utomlands, inte minst i Sverige.

– Han lyckades vrida på varenda situation han hamnade i och driva med makten. Som en blandning av Švejk med sitt naiva ifrågasättande och Kafka med sin stora existentiella kunskap, säger Lennart Hjulström.

Václav Havels frihetskamp var blodigt allvar, den kostade honom fem år i fängelse. Han såg farsen och galenskapen i systemet – han kallade sitt land Absurdistan – och i sin egen presidentsituation. Så teaterkompisar fick göra nya dräkter åt vakterna, han konsulterade Frank Zappa och Lou Reed i kulturfrågor, drog ut på jazzklubb med Bill Clinton, och ända till sin död skrev han sin namnteckning med ett litet hjärta som påhäng.