Ebodje, Kamerun I den lilla byn Ebodje på Kameruns västkust har invånarna fått se sitt levebröd försvinna ner i gapet på stora, utländska trålare.

Klockan har slagit tre och Raymond Bea Fils cigarett glöder som en eldfluga i mörkret där han går längs med stigen med paddeln över axeln. I övrigt syns ingenting. Då och då hörs en trädörr gnissla, och fler skuggvarelser ansluter. De går i tystnad ner mot stranden. Till och med hönsen sover.

Först nere vid vattnet får de verkligt liv. Männen känner sig fram med vana fingrar bland nät och bete, kränger på sig regnkläderna och drar kanoterna i sanden. Det låter som ett godståg när vågorna rullar in mot stranden.

Bea är först. Otålig står han och trampar i vattenbrynet, lyssnar till något som en oinvigd inte kan höra.

–Man måste vänta in vågorna. När de tar en andningspaus, då passar man på, säger han.

En stund senare är det som om havet drar en djup suck, och han försvinner ut i mörkret. En timme senare exploderar himlen. Regnet vräker ner på de korrugerade plåttaken i byn som har 800 invånare och där kvinnor, barn och gamla ligger kvar i sängarna. Några sover gott. Andra har svårt att hålla oron stången.

Strax efter klockan sex har ovädret dragit över och stranden fylls sakta av kvinnor och äldre män. 23-åriga Rose sitter lojt på en övergiven kanot, gravid i sjunde månaden men fortfarande mjuk i rörelserna som en katt. Hon väntar på Bea.

–Han går ofta lite längre ut än de andra, så han brukar komma in sist. Jag är aldrig orolig för honom, det tjänar ingenting till, säger hon.

Då syns den första pricken ute på vattnet. En minut senare är det som om horisonten översållats av svarta pepparkorn, och snart surfar de första fiskarna in mot stranden.

Bea är mycket riktigt siste man, med en t-shirt som turban runt huvudet och så blöt att han droppar.

–Vilken natt! Vilket regn! Helt livsfarligt! skrattar han.

I botten av kanoten ligger nätet. Fiskarna sitter glest i maskorna och kommer knappt fylla den plastbalja som Rose har tagit med sig hemifrån.

–Det är ändå lite mindre dåligt än annars, säger han och ser sig över axeln.

Ett hundratal meter från stranden stävar en stor trålare fram i sakta mak.

Ingen vet riktigt när det började. För 10–15 år sedan gissar de flesta. En dag var de bara där – stora fiskefartyg med besättningar från Kina, Sydkorea, andra afrikanska länder eller Europa – som fullständigt struntade i att vattnet nära kusten är reserverat för de småskaliga fiskarna. Ebodjes män satt maktlösa i sina kanoter och såg krabbor, räkor, hajar och sardiner urskillningslöst sugas in i de gigantiska trålarna. Med tiden blev det allt tommare i näten.

Ernes Membila, som är byns 67-årige hövding, kallar de stora fiskefartygen för tjuvar.

–Förr fanns det mer fisk i havet än vi behövde. Vi kunde komma hem med fyra–fem fulla kar med fisk som vi sålde på marknaden. Nu är människor glada om de fyller ett kar, och det finns dagar då vi inte får upp en enda fisk, berättar han.

Ofta kör de stora båtarna över eller fiskar upp de lokala fiskarnas hemmagjorda nät – en katastrof för dem som drabbas. Ett nytt kostar runt 3000 kronor, och en fiskare från byn tjänar ungefär 30 kronor på en dag.

Själv är Ernes numera för gammal för att ge sig ut på natten i en rank kanot. Han tillbringar mest dagarna på verandan, där han läser böcker om astrologi och geografi.

Trots att hans far var fransman och modern kamerunes, gladdes han när de franska kolonisatörerna lämnade landet 1965. Då kunde han aldrig föreställa sig att hans kust 30 år senare, än en gång, skulle invaderas av båtar från främmande länder.

–När du är på havet om natten, och de finns där ute, har du ditt hjärta i handen. Vi hade en man som drogs med i trålen tillsammans med sin kanot för ett par år sedan. Den stora båten såg honom inte, och vi återfann aldrig hans kropp, berättar Ernes.

François Tiotsop är chef på Kameruns motsvarighet till svenska Fiskeriverket, och jobbar för en myndighet som ska övervaka 36 mil kust – med en båt. Han konstaterar att landets överlägset största problem är att det i praktiken saknar kustbevakning.

–Vilken båt som helst kan komma hit och fiska eftersom våra vatten är öppna, och de fiskar ofta innanför zonen som är reserverad för kanotfiskarna. Vi har ingen kontroll, om vi kunde övervaka havet hade vi inte haft det problemet, säger han.

François var nyligen på studiebesök i Marocko för att se hur de vaktar sin kust mot tjuvfiskare.

–Övervakningen kostar mycket, och vi har inte särskilt mycket pengar, men vi har börjat rusta upp och får snart en patrullbåt till. År 2010 kommer vi nog kunna täcka hela kusten, säger han hoppfullt.

Enligt honom råder det ingen tvekan om att fiskarnas fångster är mindre idag än för tio år sedan. Han bedömer att de har minskat med 80–90 procent, men har inga exakta siffror eftersom det inte finns någon pålitlig statistik. Resultatet har blivit att Kamerun importerar större delen av den fisk som konsumeras – i ett land där fisk är basföda och utgör hälften av allt animaliskt protein som befolkningen äter.

–Vi vet inte riktigt om det är så att allt mer fisk skeppas härifrån, eller om den helt enkelt håller på att ta slut, säger François Tiotsop.

Båda påståendena är troligen sanna. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) har slagit fast att 80 procent av världens fiskbestånd är utnyttjade till sin maxgräns, överexploaterade eller på väg att helt försvinna. Samtidigt beräknas fisk till ett värde av 10 miljarder euro fiskas illegalt i världen, och en stor del av den kommer från just Västafrika, där länderna har svaga regeringar och obefintlig kustbevakning. Här räknar man med att fyra av tio fiskar dras upp ur havet på ett olagligt sätt. Det handlar om båtar utan licens, olagliga fiskeredskap, fiske av utrotningshotade arter och överstigna kvoter. Fisken packas om till havs, blandas med laglig fångst eller säljs till köpare som ser mellan fingrarna. Så småningom hamnar den på tallrikar i Asien, Europa och Sverige, där en ökande efterfrågan på havets frukter har eldat på tjuvfisket de senaste åren.

För de kamerunska fiskarna som befinner sig ute på vattnet varje dag, behövs inga avancerade mätinstrument för att se vart utvecklingen är på väg.

–Många arter som fanns här förr har försvunnit. Du hittar inte längre några delfiner, kräftor, räkor eller krabbor här. Båtarna sveper med allt i sin trål. Allt! Till och med havssköldpaddorna. Det de inte vill ha slänger de tillbaka, men då är fisken redan död, berättar Bea.

Den stora båten som tuffar fram i solgasset alldeles utanför stranden i Ebodje den här dagen heter Saint Nicolas, saknar nationsflagga och har en vit kapten. När ett par av byns fiskare åker ut för att kolla läget, visar det sig att besättningen pratar spanska och vill köpa cigaretter.

Eftersom den europeiska fiskeflottan är klart överdimensionerad i förhållande till de kvoter som är satta för de egna vattnen, fiskar flera europeiska fartyg i Afrika istället. En del av avtalen sluts mellan EU och staterna, andra genom privata överenskommelser. Det sistnämnda gäller för Kamerun, som bara har 14 egna industrifiskebåtar.

Isabella Lövin, författare till boken Tyst hav och EU-parlamentariker för Miljöpartiet i fiskefrågor, tycker att det borde det vara en självklarhet att EU hjälper till att bygga upp en fungerande kustbevakning i Afrika.

–Det är slående hur vi uppbådar alla möjliga militära och ekonomiska resurser för att skydda våra fiskare från pirater utanför Somalia, men inte prioriterar att göra något åt vårt eget tjuvfiske, säger hon.

Idag är det nästan omöjligt att veta om det ligger en stulen fisk på tallriken. Men nästan all illegal fisk som förs in i EU från Afrika tros passera en enda hamn, Las Palmas på Kanarieöarna som åtnjuter en särskild legal status. Ett självklart krav att driva är därför att kontrollen i EU:s hamnar skärps, menar Lövin.

–Sedan handlar det om konsumentmakt. Människor måste trycka på livsmedelskedjorna, så att de i sin tur ställer krav på leverantörerna.

Bea går längs byvägen ner mot stranden för att titta till sin kanot innan det blir mörkt. Snart ska han bli pappa för andra gången i sitt liv, och han funderar mycket på hur han ska ha råd. Bristen på pengar är den stora skillnaden mot förr. Det finns fortfarande tillräckligt med fisk för barnen ska slippa gå hungriga, men det blir allt mindre över till försäljning. Därför finns sällan pengar till kläder, förbrukningsvaror och sjukvård.

–Min förra fru lämnade mig för att jag var för fattig. Hon kunde inte se hur jag skulle kunna försörja henne, så hon tog vår son med sig, säger Bea med en suck och ett lätt ryck på axlarna.

Hans kompisar, Felix Mpinde och Marie Epandje sluter upp när Bea passerar deras omålade trähus. Felix ska se över sina nät, Marie sätter sig i skuggan under en kokospalm. För en tid sedan fick deras ettåriga dotter malaria, men de väntade med att söka upp en läkare eftersom transporten kostar så mycket pengar. För två dagar sedan blev barnet sämre, och Felix tog motorcykeltaxi med henne till ett sjukhus. Men då var det redan för sent.

–Jag försöker att inte vara där hemma så mycket. Det är svårt att vara ensam och inte ha något att göra, då kommer tankarna. Min dotter var med när jag arbetade, åt när jag åt, sov när jag sov. Det är inte lätt att vara utan henne, säger Marie, och pillar köttet från en kokosnöt till små, små bitar.

De senaste åren har Kamerun fått se flera piratattacker mot utländska fiskebåtar. I januari dödades en grekisk kapten på ett fiskefartyg och i juli kidnappades fem kinesiska fiskare av okända män. En del tror att det finns en koppling till det utbredda tjuvfisket, men Ebodjes hövding Ernes skrattar hest åt frågan.

–Vi har ju bara våra små kanoter! Vi kan inte göra ett dugg mot de där stora fartygen.

Han skrapar med foten i sanden på gårdsplanen och betraktar intresserat en kyckling som pickar i gruset. Sedan lyfter han på huvudet och får ett lurigt leende på läpparna.

–Men jag lovar dig, hade vi haft motorbåtar, då hade vi startat krig.