Redan i den grundläggande Delors-rapporten (1989) fanns tankegångar som indirekt varnade för dagens akuta problem. Men dessa varningssignaler nonchalerades av de då tongivande politiska ledarna. Francois Mitterrand och Helmut Kohl var angelägna om att få igång projektet och hoppades förmodligen att bristerna efterhand skulle kunna rättas till.
Som ordförande i EU-kommissionen under tio år (1985–95) var Jacques Delors den pådrivande ingenjören bakom både den gemensamma marknadens pånyttfödelse och skapandet av den gemensamma valutan, euro. Två projekt som är nära sammankopplade. För att få ut full effekt av en gemensam inre marknad förespråkade Delors ett gemensamt betalningsmedel på denna marknad.
Delors största bedrift var att han lyckades få samtliga centralbankschefer att ställa sig bakom sin rapport. Han lyckades till och med få dem att acceptera skrivningar om att en ekonomisk och monetär union skulle omfatta tre delar: valuta, finanspolitik och strukturpolitik. I en tid då det snäva monetaristiska tänkandet dominerade bland ekonomer representerade detta uppfattningar som betraktades som föråldrade. För Delors omfattade EMU-projektet nämligen inte bara samarbete kring den gemensamma valutan utan också stark makroekonomisk samordning. Delors förutsåg behov inte bara av krav på en strikt budgetdisciplin utan också av en aktiv regional- och arbetsmarknadspolititk. Alla tre delarna måste samverka och förstärka varandra.
Det som nu havererar i Grekland och runt om i eurozonen är inte bara finanspolitiken, vilket är allvarligt nog, utan också strukturpolitiken, vilket på sikt är ännu allvarligare. Länderna har förenklat uttryckt försummat att göra de nödvändiga strukturella reformerna av arbetsmarknad och sociala trygghetssystem när tiderna var bättre. Nu tvingas de göra dem i bistra kristider.
Som politisk motvikt till penningpolitiken och den Europeiska Centralbanken (ECB) förespråkade Delors en så kallad ”ekonomisk styrning” i vilken medlemsländernas regeringar skulle lägga sig i varandras sätt att sköta budgetdisciplin och strukturpolitik. François Mitterrand drev detta krav ganska hårt, men mötte motstånd från tysk sida, framför allt från tyska centralbanken, Bundesbank. Helmut Kohl nöjde sig med att vagt tala om ”en politisk union” som komplement till den monetära unionen.
Motvilligt tvingades Delors emellertid pruta på sina ambitioner och när detaljerna kring EMU började utformas i förhandlingarna om Maastrichtfördraget marginaliserades Jacques Delors. Han fortsatte att varna för konsekvenserna, men eftersom han ofta spelade en Kassandraroll så brydde sig ingen riktigt om det. Idag kan han påstå att verkligheten sedermera givit honom rätt och de kompromisser som ingicks visade sig vara fatalt svaga.
Kraven på finanspolitisk styrning resulterade så småningom i ett regelverk, den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten. Den övervakas visserligen av EU-kommissionen och ECB, men medlems-regeringarna är ytterst ovilliga att släppa på sin nationella suveränitet i skattefrågor och makten över stabilitetspakten ligger hos finansministrarna. De har varit så generösa mot sig själva i tolkningen av reglerna att flertalet tillåtits bryta mot paktens disciplinkrav.
Strukturpolitiken hamnade i ett tandlöst samarbete, tidigare kallat Lissabonprocessen, numera omdöpt till Europa 2020. Denna mjuka öppna samordning skulle genom struktur- reformer och innovationer förvandla Europa till världens mest konkurrenskraftiga, kunskapsbaserade ekonomi till 2010. Så blev det inte. Nu har målsättningen flyttats fram till 2020.
Med den akuta krisen i Grekland och med hotfulla problem i flera andra länder hamnar eurogruppen tillbaka på ruta ett. På nytt kommer nu kraven på förstärkning av den gemensamma ekonomiska styrningen. Nu inte bara från fransmännen utan även från Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
I detta ligger en portion självkritik mot hur slapphänt övervakningen fungerat. Dessutom anar man en baktanke som går till- baka till en annan diskussion för tjugo år sedan, nämligen drömmen om ett ”Kärneuropa”, med en hård inre kärna för de länder som vill och kan leva upp till strikta krav på gemensam disciplin. Den nuvarande tyske finansministern Wolfgang Schäuble lanserade tillsammans med Karl Lamers en gång den idén under buller och bång.
Det politiska problemet med den tanken idag är att alla vill tillhöra den inre kärnan. Det är därför Giorgos Papandreou vill reformera sitt Grekland efter nordisk gråsossemodell. Och om alla som vill får komma med blir den inre kärnan inte hård utan mjuk.
Rolf Gustavsson analyserar Europapolitik i Svenska Dagbladet.rolf.gustavsson@svd.se
