WATERLOO/IOWA

– Att skuldsätta sig, uppträda som polis i världen och trycka pengar – det skulle jag påstå är konstigt, dräper Ron Paul till med för att förklara att det är alla andra amerikanska politiker som står för udda åsikter, inte han.

Ron Paul, snart 76-årig kongressman från Texas, ställer upp i presidentvalet för tredje gången. Få tror att han kan vinna men hans namn är betydligt mer känt numera – och nu, inför en omröstning bland de republikanska kandidaterna ett halvår före nomineringsmötena i Iowa, finns sonen Rand med på affischerna.

Medan Ron Paul suttit i kongressen i över 30 år är Rand Paul, som är läkare precis som fadern, nykomling efter den inte helt väntade segern i senatsvalet i Kentucky förra året.

– Vi har ingen makt men tack och lov har vi kunnat påverka debatten, nu senast om skulden, säger Rand Paul till SvD före ­mötet i en kal lokal i konferenscentret i staden Waterloo i Iowa.

Att de har förändrat den amerikanska politiken står helt klart. Rörelsen uppstod så sent som 2009 under mardrömsmånaderna efter finanskrisen och i protest mot nytillträdde presidenten Barack Obama – som fått utstå mycket spe i konservativa led för uttalanden om människor som tröstar sig med ”vapen och religion” och om sin tro på att ”sprida välfärden”.

Hela femtio Tea party-kandidater seglade in i kongressen i mellanårsvalet 2010 – och de har gjort sig hörda. Fast i sanningens namn ska sägas att deras motstånd mot Obama och omedgörligheten i skattefrågor delas av de verkliga makthavarna i den republikanska majoriteten i representanthuset, främst majoritetsledaren Eric Cantor och ordföranden i budgetutskottet Paul Ryan. Av allt att döma hade en av de få kvarvarande gammaldags kohandlarvilliga republikanerna, talmannen John Boehner, kommit överens med Obama om en mer omfattande uppgörelse, en ”grand bargain” i sommarens ­utdragna strid om lånetaket och sedan inte fått med sig de egna som vägrar att röra skatterna.

– Och nu har de utsett en superkongress på tolv personer! Varför är inte jag med? frågar Ron Paul med anledning av att en kommission på tolv personer fått i uppdrag att förhandla om nästa steg i budgetprocessen.

Jämfört med exempelvis Tea party-konventet i Nashville förra året är det färre 1700-talsuniformer och t-shirts med stjärnbaner och örnar på det här väljarmötet, bara några enstaka Ron Paul-tröjor och en med texten ”Party like it’s 1773”, om det ursprung­liga Tea partyt i Bostons hamn. Påfallande många i publiken är unga och ingår i den grupp som tror mer på ufos än att de kommer att få pension.

– Militären. Utbildningsdepartementet måste bort. Och Obamacare, glöm det, säger Paulanhängaren Dawn Burns om vad hon skulle spara in på.

Hon tog med sin mamma Joy Kramer samt döttrarna Adrean och Zoe till mötet som inleddes med en halvtimmes ganska torr utläggning av Ron Paul om gamla käpphästar som guldmynt­foten, urholkat penningvärde, centralbanken och krigen.

Militären. Utbildningsdepartementet måste bort. Och Obamacare.

Ron Paul-anhängaren Dawn Burns om vad hon skulle spara in på.

Mest spontana applåder blir det efter att Ron Paul krävt uttåg ur FN, skällt på Internationella valutafonden, sablat ned naturvårdsverket EPA (inte populärt i jordbrukarstaten Iowa) – och deklarerat att ”folk ska ha rätt att behålla vad de tjänar” och inte ska räkna med någon hjälp från staten.

Jeff Luecke, aktiv i en Tea party-avdelning i staden Dubuque, ­menar för sin del att amerikanerna lever över sina tillgångar, precis som européerna gjort alldeles för länge.

– Det är dags att ge upp lite godis. Det är inte gratis. Skulden är oförsvarligt stor, säger Jeff Luecke.

Även han vill se strypta försvarsutgifter, med nedläggning av ­baser utomlands, som dessutom bidrar till ”att de inte gillar oss”. Utbildnings-, energi- och bostadsdepartementen med en massa byråkrater som bara flyttar papper kan också slås igen.

Jeff Luecke skrockar åt frågan om han själv skulle vilja bli politiker men tycker att principlösa ”rinos”, en förkortning för ”republicans in name only”, bör kastas ut. Tanken på att Tea-partiet skulle bli ett tredje parti håller inte, i stället förordar han infiltration av det republikanska partiet så att förändringar kan åstadkommas på det viset.

– Obama? Han är socialist, kommunist, fascist, vad du vill. Han tror att man kan ta pengar från en grupp och ge till en annan i stället för att se till att alla får det bättre, säger Jeff Luecke med 500 namn på sin e-postutskickslista och ett 30-tal som kommer till Tea party-träffarna varannan vecka.

Efter institutet Standard & Poor’s sänkning av USA:s kreditbetyg från AAA till AA plus gick senator John Kerry (sedermera utsedd att ingå i ovannämnda kommission) ut med beskyllningar om att det var en ”Tea party-nedgradering”.

Oavsett de automatiska kanonaderna från bägge sidor om ­politisering av precis allt i Washington, menade CNBC Business News redaktör Rick Santelli, som är en annan av rörelsens gud­fäder, att USA:s betyg skulle vara BBB om inte Tea party-rörelsen funnits.

Rand Paul utgår från att det så småningom blir någon form av budgetuppgörelse även om det i vanlig ordning i Washington kommer att handla mer om minskningar av planerade anslagsökningar, och mindre om riktiga nedskärningar.

– De säger att vi inte är villiga till kompromiss men det är inte sant. Jag kan tänka mig att gå med på en del av det som demokraterna föreslår, framhåller Rand Paul och tar upp reformer av skattesystemet samt högre ­avgifter till pensioner och äldresjukvård för höginkomsttagare.

Tea party-rörelsen är långtifrån enhetlig och inrymmer flera strömningar: populism, isolationism, försvar av rätten att äga vapen och heligförklarande av frihet och individualism.

Många som SvD talat med drar fram konstitutionen som rättesnöre, med önskemål om prövning av alla lagar utifrån detta mer än 200-åriga dokument utan att egentligen kunna förklara vad det betyder för moderna påfund som pensionsinbetalningar, miljöförstöring, snabbtåg, medicinsk grundforskning etcetera.

Under de första massprotesterna förekom obehagliga rasistiska plakat med Obamas nuna (även försedd med Hitler-mustasch) men detta tycks ha rensats bort.

Trots påståenden om att Tea party-sympatisörerna är knäppa fundamentalister tyder studier på att de i allmänhet är vita, gifta, över 45 år, ekonomiskt mer välbeställda och med högre utbildning än genomsnittet. De vänder sig mot de stora transfereringssystemen och undrar om mottagarna egentligen är förtjänta av bidrag.

Den förra Alaska-guvernören Sarah Palin var utan tvekan den första karismatiska ledarfiguren, med synlig påverkan i flera ­valkretsar 2010. Hon drar fort­farande stor publik men för ögonblicket överskuggas hon av kongresskvinnan Michele Bachmann från Minnesota, som också rest runt i Iowa i veckan och stöttas av den lokala Tea party-rörelsen. ”Det var en nyhet för mig”, låter Paul förstå när han får höra det.

För Barack Obama framstår augusti 2011 redan som en av de värsta perioderna under hans presidentskap, med svidande ­kritik mot beslutet att beklaga ­sorgen efter 30 stupade i en enda attack i Afghanistan vid samma framträdande som han gick i svaromål mot kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s.

Tidningen New York Times inflytelserika krönikör Maureen Dowd klädde i sedvanligt spetsiga ordalag vad allt fler tycker: ”Han står inte för något ledarskap och kan inte förstå varför vi inte märker av något ledarskap.”

Dödläge i Washington är inget nytt (det ingick till och med i grundlagsprinciperna) men ter sig extra farligt med tanke på ­eurokrisen. De amerikanska väljarna byter fot allt oftare och fastän det bara gått tio månader ­sedan förra kongressvalet är åtta av tio arga på kongressen.

Argument om att den amerikanska budgetkrisen faktiskt skulle kunna gå att lösa ganska enkelt att återställa skatteskalorna till vad som gällde före George W Bushs sänkning vore ett första naturligt drag – förslår inte långt när viljan saknas och det är därför oron över USA:s framtid anas även ­utomlands.

– Jag får faktiskt mycket mejl från folk i andra länder. De gillar inte att vi använder vapenmakt på det vis vi gör och jag kan tänka mig att de är ganska irriterade över den ekonomiska politiken i USA nu, säger Ron Paul innan han försvinner in i bilen till nästa framträdande.