Stockholm
Trots intensiva konsultationer saknade Fredrik Reinfeldt så sent som i går på morgonen en given lösning inför toppmötet i Bryssel. Han hade hoppats kunna komma med ett förslag som snabbt skulle vinna brett samförstånd bland stats- och regeringscheferna. Men Reinfeldts förhoppningar om harmoniskt samförstånd såg ut att spricka definitivt. Den brittiske premiärministern Gordon Brown insisterade ända tills i går eftermiddag på att Tony Blair skulle bli EU-president, trots det motstånd som hans förslag mötte. Därigenom stegrades dramatiken och ovissheten inför överläggningarna på toppmötets arbetsmiddag.
Men redan efter en timme öppnades så i går kväll för en överraskande lösning. Då hade den brittiske premiärministern Gordon Brown gjort en kovändning genom att plötsligt överge Tony Blairs kandidatur. I stället anslöt Brown sig till den linje som de övriga socialistiska premiärministrarna kunnat enas om, nämligen att enhälligt föreslå den brittiska EU-kommissionären Catherine Ashton som utrikesminister. Det öppnade vägen för en bred uppgörelse över partigränserna efter det mönster som på förhand informellt gjorts upp: en konservativ president och en socialistisk utrikesminister.
Överraskningen var Catherine Ashton, 53, som bara varit kommissionär under ett år och som har begränsad utrikespolitisk erfarenhet. Däremot har hon gjort en lång parlamentarisk karriär, framför allt i det brittiska överhuset. I Bryssel har hon utmärkt sig som en säker och kompetent förhandlare i handelsfrågor.
Ashtons arbetsuppgifter blir mycket omfattande och ger henne ett betydande politiskt inflytande. På sin nya post får hon både prestige och pengar. Som utrikesminister skall hon leda utrikesministrarnas rådsmöten, bygga upp en ny europeisk utrikesförvaltning och vara vice ordförande i den nya EU-kommissionen.
Toppmötets beslut att föreslå Lady Ashton går nu vidare till EU-parlamentet som skall godkänna utnämningen. Det sker i samband med omröstningen om hela den nya EU-kommissionen som planeras i januari.
Den kristdemokratiske belgiske premiärministern Herman Van Rompuy hade under de senaste dagarna blivit toppfavoriten till posten som EU-president, som formellt kallas ordförande i Europeiska rådet. Den posten behöver inte godkännas i EU-parlamentet. Hans huvuduppgift blir att leda och förbereda EU:s toppmöten samt att representativt företräda EU i vissa internationella sammanhang.
Även Van Rompuy har begränsad erfarenhet av EU-samarbetet men han har gjort lång inrikespolitisk karriär som ekonom, budgetminister och som talman i parlamentet. Till hans främsta egenskaper hör hans förmåga att medla mellan starka motstridiga viljor. Dessutom kan han skriva poesi i den japanska haïkutraditionen, som utvecklat konsten att i få ord få mycket sagt.
Vad dessa båda nya toppjobb i praktiken betyder för EU avgörs i hög grad av vad Herman Van Rompuy och Catherine Ashton förmår göra av dem.
Tipsa andra
Fakta
Catherine Ashton
Född den 20 mars 1956. Tillhör brittiska Labourpartiet. Är för närvarande EU:s kommissionär för handelsfrågor. Hon tillträdde i oktober 2008, när Peter Mandelson blev näringsminister i Storbritannien. Har tidigare varit gruppledare i överhuset fram till oktober 2008. I överhuset var hon aktiv i att få igenom Lissabonfördraget. Ashton har även titeln baronessan Ashton of Upholland. Hennes utrikespolitiska erfarenhet anses inte omfattande, men hon har gjort betydande insatser i flera handelsförhandlingar under sin tid som kommissionär. Har varit med om att sluta fred i banankriget mellan EU och latinamerikanska producenter och var aktiv i att få igenom ett stort handelsavtal med Sydkorea.
Har tidigare arbetat med frågor om arbetsrätt, rättigheter för funktionshindrade och hälsofrågor. Utsågs till årets politiker 2006 av den brittiska HBT-organisationen Stonewall. Gift med Peter Kellner, har två barn och tre styvbarn.
Herman Van Rompuy
Född den 31 oktober 1947 i Bryssel-förorten Etterbeek. Har fyra barn med sin fru Geertrui. Flamländare, men ändå frankofil. Kristdemokrat och katolik. Utbildad ekonom. Anställd i belgiska centralbanken 1972–1975, innan han blev politiker på heltid. Partiledare i Christelijke Volkspartij 1988–1993. Partiet har senare bytt namn till Christen-Democratisch en Vlaams. Vice statsminister och budgetminister 1993–1999, med bekämpning av statsskulden som specialitet. Talman i nationalförsamlingens underhus 2007–2008. Premiärminister i Belgien sedan 2008. Känd för att vara bra på att ena stridande viljor. Är emot att ge Turkiet medlemskap i EU. Bloggar på flamländska. På bloggen lägger han bland annat ut egna haikudikter. Har en partikamrat i sin yngre bror Eric, som varit minister i den flamländska delen av landet. Deras syster Christine är medlem av Belgiska arbetarpartiet.
