Mer än en månad efter jordbävningen är Port-au-Prince fortfarande en katastrof av bibliska proportioner. Ta en park där tusentals människor trängs i tjock, tropisk värme. Häll över lastbilar med bajs, gyttja och flugor. Ställ sedan människor som steker något över öppen eld bredvid berg av sopor. Lägg till spädbarn som sitter på marken. Dra sedan ett djupt andetag och insup Haitis huvudstad från ett tältläger just nu.

Den mest akuta fasen i räddningsarbetet är över, men när man står på gatan i Port-au-Prince är det svårt att begripa att nästan två miljarder dollar har strömmat in hit från resten av världen. Att 20 000 amerikanska soldater - i luften, till sjöss och på land - har arbetat här dygnet runt i sex veckor, tillsammans med FN, EU och världens mest effektiva hjälporganisationer.

Och många vill hjälpa till i det som betecknas som den mest förödande naturkatastrofen i modern tid - det är allt från franska specialistläkare som vanligen arbetar i krigszoner, italienska röjningsexperter och israeliska byggnadsingenjörer, till amerikanska scientologer som flugit in med eget jetplan och erbjuder handpåläggning.

Men lita på att de som är involverade i någon form av hjälparbete också är de allra mest frustrerade. En medlem av USAID:s Disaster Response-team skakade på huvudet medan hon övervakade matdistribution en tidig morgon i huvudstaden.

– Vi kommer att dela ut 135 000 rissäckar idag, men vi vet att det är en droppe i havet, sade hon och bad samtidigt att få vara anonym.

Det är viktigt att visa för kongressen att arbetet har effekt, för att resurserna ska fortsätta att komma. USA har hittills spenderat ungefär 650 miljoner dollar på räddningsarbetet och varje cent ska redovisas. Kuponger delas ut till kvinnor, som sedan köar i timtal till en lokal som bevakas av amerikanska marinsoldater. Kvinnorna registrerar sig, får en säck med amerikansk flagga som placeras på huvudet, och vandrar långsamt därifrån. De allra yngsta flickorna släpar säckarna efter sig.

De som bär rissäckarna är på väg hemåt, eller vad det nu ska kallas. Det har alltid funnits slumområden här, där människor lever under overkliga förhållanden. Men nu har nästan varje park, torg eller parkeringsplats nere i stadskärnan förvandlats till en slum. Men istället för hus av lera och cementblock består de mestadels av pinnar och tyg- eller plastskynken.

Bäst syns lapptäcket från luften, där 500 tältläger bryter upp grått bråte. Nere på marken frodas redan tyfus, och läkare varnar för att kolera väntar runt hörnet. När regnet fortsätter att vräka ner de närmaste månaderna hotar också rasmassorna längs de många ravinerna att rasa rakt ner över tältlägren, och flera hjälporganisationer försöker därför övertala folk att återvända till återstoden av sina hem.

Men tältlägren riskerar att permanentas. Det är här matkupongerna delas ut, och efterskalven gör att många är rädda för att flytta tillbaka till osäkra husrester.

– Regeringen fungerar visst, säger Patrick Delatour när jag hinner ifatt honom på flygplatsen, som döpts efter slavledaren som körde ut både fransmän och britter från landet i slutet av 1700-talet.

Delatour är turistminister i Prévals regering, och han förlänades nyligen ännu en titel - han är ansvarig för återuppbyggnaden av landet.

– Det finns ingen plan för att få folk att flytta ut från tältlägren, säger han i nästa andetag. Förhoppningen är istället att folk frivilligt ska flytta ut från staden. Port-au-Prince har länge varit kraftigt överbefolkat, och en halv miljon människor har redan lämnat stadskärnan.

Men det finns ingen plan för vad de ska göra på landsbygden, eller var de ska bo - 70 procent av haitierna var arbetslösa före jordbävningen, och det är inte direkt någon rush av investeringar just nu. På landsbygden var fattigdomen redan ännu mer extrem - sju av tio lever på mindre än en dollar om dagen.

– Det går inte bara att sticka en spade i handen på folk och säga åt dem att bli bönder, säger Bernard Éthéart, som driver den haitiska regeringens jordbruksinstitut sedan 14 år tillbaka.

Han hoppas ändå att katastrofen kan vända fokus från Port-au-Prince så att landsbygden kan utvecklas. Han bidrar med en ännu mer radikal idé, apropå att Port-au-Princes historia av jordbävningar: flytta hela huvudstaden.

– Varför ska vi lägga ner miljarder på en huvudstad som kan rasa när som helst igen?

Den haitiska staten är dessutom helt kaputt, både fysiskt och ekonomiskt. Mer än hälften av budgeten kom från utländska donationer redan tidigare, och trots att IMF och Världsbanken har börjat diskutera om de ska skriva av skulder så finns just nu nästan ändå inga intäkter.

– Bara att städa upp kommer att kosta minst en miljard dollar, säger Patrick Delatour.

Det arbetet kommer att ta flera år, till att börja med. Att sedan bygga upp igen, på ett bättre och säkrare sätt än tidigare, har en prislapp på runt fjorton miljarder dollar.

– Vi är mycket tacksamma för alla hjälporganisationer som är här, men för att driva en sjukvård, skolor och ett rättssystem behövs förr eller senare en fungerande stat också, säger Delatour.

Där ligger den stora stötestenen just nu. Av alla pengar som gått till Haiti de senaste åren har mycket lite investerats i staten, eftersom den traditionellt har varit korrupt. Det har samtidigt lett till att hjälporganisationer har administrerat, konkurrerat och många gånger missat områden där behoven varit som störst. Möten om det avlöser varandra varje vecka i både New York och Washington nu. Utländska politiker och experter är överens om att den här gången ska det blir rätt; den här gången ska vi få till det.

Bob Maguire, från Trinity University, deltar i de flesta. Han är en av världens främsta Haiti-analytiker, och en av de få som bemödat sig med att lära sig att tala kreol. Han har föreslagit ett landsomfattande program där haitier anställs av staten för att röja upp, bygga vägar och utveckla jordbruket, i stil med det som fanns i USA under depressionen på 1930-talet.

Både den amerikanska senaten och Vita Huset har visat intresse för hans idéer, men ingen har ännu erbjudit sig att bekosta det. Samtidigt varnar Maguire för att ”gamarna har börjat cirkulera kring Haiti”.

Idag inleds en konferens i Miami där säkerhets- och logistiskföretag samlas för att se hur de bäst kan komma åt lukrativa kontrakt för återuppbyggnadsarbetet. De drivs ofta av före detta militärer som specialiserat sig på projekt i Irak och Afghanistan på uppdrag av den amerikanska regeringen - de tar bra betalt men erbjuder ingen insyn i vart pengarna går.

– Alla borde åläggas att anställa haitier och engagera lokala underleverantörer innan några som helst kontrakt skrivs, säger Bob Maguire.

Men allt detta går över huvudet på psykologen Ana Cecilia Moraes. Hennes enda intresse just nu är att få 14-åriga Kenflore att börja prata igen. Hon kom ensam till sjukhuset för sex veckor sedan, med en bruten arm och ett brutet ben. Hon har knappt yttrat ett ord sedan dess.

– Vi har förstått att hon satt fast inne i ett hus ganska länge, men vi vet inget om henne familj, säger Moraes.

Hon arbetar för Läkare Utan Gränser, som nu driver 20 fältsjukhus i Port-au-Prince, där de har behandlat 20 000 patienter. Varje sängplats är fortfarande upptagen och många väntar utanför. Nu handlar det inte lika mycket om traumakirurgi längre, utan om att lära patienter som fått ben amputerade att leva med det. Dessutom måste de ha någonstans att ta vägen när de skrivs ut. Ofta har de inte det, men de lämnar sjukhusen ändå. Ibland med en krycka, sällan i en rullstol.

Det bästa argumentet för Haitis framtid kommer ändå från Fred Meylan, som är chef för Läkare Utan Gränsers schweiziska avdelning. Han ser trött ut; han har varit i Haiti i fyra veckor. Skäggstubben har börjat övergå i helskägg nu. Före dess var han i norra Kongo.

– Här är det i alla fall inga som hatar varandra, säger han, och låter ana ett snett leende.