- Om talibanerna kommer tillbaka vågar jag inte tänka på vad som kommer att ske. Men naturligtvis kan jag inte fortsätta filma eller ens stanna i landet, säger Diana Saqib, på Sverigebesök i samband med visningen av hennes film ”Twenty Five Per Cent”.

Dokumentärfilmen anspelar på att det nya afghanska parlamentet till 25 procent ska bestå av kvinnor och den handlar om sex kvinnliga parlamentarikers politiska kamp. Om hur de i bland i protest lämnar parlamentet eftersom männen inte ens vill lyssna till dem.

Diana Saqib talar om hur situationen för de afghanska kvinnorna blivit allt svårare under de senaste två, tre åren. De värsta exemplen hämtar hon från provinsen Herat, där självmordsbränningar hör till vardagsbilden.

- Jag har ingen statistik, men det händer varje dag att unga flickor bränner sig till döds. 13 eller 14-åriga flickor kan giftas bort mot sin vilja med män som är över 60 år. En del försöker klara det nya familjelivet, men många klarar det inte. Och det finns inga möjligheter att skilja sig, säger Diana.

Diana är privilegierad. Hon bor i Kabul och kan än så länge gå klädd som hon vill utan burka eller huvudduk. Hon har ett fritt arbete och, framför allt, hon har föräldrar som tror på henne och ger henne eget ansvar. Som regel styrs afghanska kvinnor av sina manliga släktingar och om talibanerna får bestämma blir kvinnorna i praktiken rättslösa.

- Mina föräldrar är förstås rädda för att något ska hända, men de tror på mig och låter mig arbeta. När jag är utanför Kabul och arbetar är det dock nästan omöjligt att intervjua och filma kvinnor. Deras män, bröder eller någon annan man i släkten sätter stopp.

Diana talar om hur situationen för kvinnorna förändrats. För 30-40 år sedan fanns en viss frihet att gå i skolan eller att arbeta och det var inga krav på burka. Talibanernas makttillträde i mitten av 1990-talet förändrade totalt situationen, men när dessa drevs bort från makten 2001 blev det åter lättare.

- Men nu ökar trycket från talibanerna igen och vi vet att de kommer allt närmare Kabul. Vi kvinnor samlas ofta till möten och diskussioner. Alla är skrämda över utvecklingen och vittnar om att kvinnas situation blir allt värre, säger Diana och menar att moderniseringen också gjort det svårare.

- Tidigare hade inte kvinnorna så mycket att jämföra med. I dag finns det tv- och radioapparater även i mindre byar, många har familjemedlemmar som bor i Europa. Det finns därför information om hur människor lever på andra håll i världen och vi kan jämföra det med vår egen situation.

Diana hoppas kunna fortsätta leva i Kabul och är beredd att kämpa för sitt land och för kvinnors rättigheter. Men den optimism som fanns när hon för tre år sedan återvände till hemlandet från exil i Iran har försvunnit.

- Jag vill inte säga att jag är helt utan hopp, men för det mesta är jag pessimistisk. Det är skrämmande att vi fått känna på frihet, men nu åter riskerar att hamna under talibanernas förtryck. Vem ska ta ansvar för oss kvinnor om talibanerna på nytt tar makten? frågar hon retoriskt, väl medveten om att frågan inte har något positivt svar.