2006 I somras genomförde Pakistans regering omfattande utrensning vid staden Quetta, där talibanernas ledningsgrupp i exil har sin bas. Här överlämnas en grup misstänkta talibankrigare till de afghanska myndigheterna vid gränsstationen Chaman.
Den lokale talibanledaren Mahmud Khan går runt i en afghansk by och stannar på flera ställen, småpratar med sina vänner. Hans soldater kan välja hus att äta middag och sova över i. Talibanerna välkomnas nämligen i allt större delar av Afghanistan och alla tecken tyder på att de kommit tillbaka för att stanna.
Hur den lokale talibanledaren Mahmud Khans rör sig som fisken i vattnet skildras av den brittiske BBC-reportern David Loyn och visar hur talibanerna återigen accepteras allt längre in i Afghanistan sett från gränsen till Pakistan. Den bilden bekräftas av Bengt Kristiansson, generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén, med långvarig erfarenhet och nyss hemkommen från ännu en resa i landet:
- En av mina större chocker fick jag under en resa i somras i de norra provinserna. Jag träffade gamla vänner och bekanta, främst hazarer och tadzjiker och alla talade som med en röst. De stödde motståndet mot USA, kände sympati med de pashtuner som blivit förödmjukade, fått sina hus förstörda och de oskyldiga civila som skadats eller dödats. Alla krävde att den amerikanska militären måste lämna Afghanistan, säger Bengt Kristiansson.
Situationen har därmed drastiskt förändrats på några år. När jag själv reste i norra Afghanistan hösten 2001 under kriget uppskattades den amerikanska insatsen. Flera kvällssamtal över te och det lokala brödet nan visade att lokala klanledare var glada över att få hjälp att driva bort talibanerna. Samtidigt fanns en varning inför framtiden: ”Vi kommer aldrig att på sikt acceptera främmande soldater på vår mark”.
När talibanerna i november 2001 tvingades lämna Kabul talade optimistiska röster i Väst om att Afghanistans väg mot demokrati hade inletts. Och visst försvann de fundamentalistiska talibanerna efter att sofistikerat amerikanskt bombflyg tvingat bort dem från gömställen i avlägsna hyddor och bergsgrottor.
Men redan 2003, efter omgrupperingar i grannlandet Pakistan, började de komma tillbaka och markera sin närvaror med små snabba gerillaattacker. Och sedan något år har talibanerna etablerat sig i hela sydöstra Afghanistan.
Den afghanska motviljan mot utländsk truppnärvaro har förstärkts av de amerikanska soldaternas agerande. USA:s uttalade mål har varit att jaga medlemmar i terrornätverket al-Qaida, inte som de internationella säkerhetsstyrkorna (ISAF) att bidra till stabilitet och bygga upp landet.
Jakten på misstänkta al-Qaida-medlemmar har vid många tillfällen drabbat oskyldiga civila och den okänsliga, ofta brutala kontakten med civilbefolkningen har skapat ett nytt hat mot ”inkräktarna”. Som ringar på vattnet har berättelser om amerikanska härjningar spritts från by till by och talibanerna har varit snabba att förstärka allt negativt.
- Talibanerna går systematiskt tillväga, de katalogiserar byar och vilka som är positiva till samarbete. De skaffar kontaktmän och när de har tillräckligt starkt stöd kan de öppna en skola och eller en domstol. Talibanernas krav att driva bort USA och öka islams inflytande i samhället är det lätt att få folkligt stöd för, säger Bengt Kristiansson.
Risken för ett nytt inbördeskrig i Afghanistan är inte alls lika överhängande som i Irak, däremot finns inga tecken på ett slut på striderna. Tvärtom, med allt starkare lokalt stöd för talibanerna kommer den väpnade kampen att bli allt tuffare för säväl USA som för Isafstyrkorna, som i allt högre grad tagit över det militära ansvaret från USA.
När Bengt Kristiansson talar om att ”slaget om Afghanistan inte kan vinnas med militära medel” får han stöd av gamla sovjetiska generaler som Boris Gromov och Oleg Kulakov. Tio års erfarenhet av strid mot afghaner har lärt de sovjetiska generalerna en läxa som de egentligen borde ha kunnat sedan länge.
Britterna försökte i slutet av 1800-talet med överlägsna militära resurser vid ett par tillfällen betvinga afghanerna, men fick återvända med ”svansen mellan benen”. Tio års sovjetisk ockupation med som mest 100 000 soldater på plats ledde till en lika förödmjukande reträtt 1989.
- Om det nu Natoledda Isafstyrkorna fortsätter att försöka hitta militära lösningar på alla problem så kan de tvingas bort från landet inom två, tre år.
- Om man byter strategi så kanske det kan skapas tillräcklig stabilitet för att återuppbyggnaden åter ska ta fart, säger Bengt Kristiansson.
Talibanerna är i dag lika välrustade som på 1990-talet då Pakistans säkerhetstjänst ISI försåg dem med modernaste vapen och utrustning. Det gäller inte minst kommunikationsutrustning. Lokala befälhavare står i kontakt med de två stora baserna i Afghanistan, liksom med talibanernas stora ledningsgrupp i staden Quetta, fem, sex mil in i Pakistan. Via tv-kanaler som CNN och BBC håller de sig à jour med alla internationella reaktioner.
Talibanerna har ett starkt ledarskap och i kriget mot de utländska soldaterna består motståndet av olika grupperingar:
”En kärna fundamentalister med utbildning i någon av de många religiösa skolor som finns i regionen.
”Marginaliserade afghanska klanledare som fått lämna makten till president Hamid Karzais män.
”Gamla krigsherrar typ Jalaluddin Hakkani, hjälte under kampen mot Sovjet, vän till Usama bin Ladin och nu tillbaka som en av de viktigaste befälhavarna.
”Fotfolket bestående av fattiga arbetslösa unga män som finns i tiotusental.
Grannlandet i öster har som alltid ett avgörande inflytande på utvecklingen i Afghanistan. Det var till Pakistan talibanerna flydde när jakten på var som värst och det är dit de fortfarande tar sin tillflykt för att vila ut och omgruppera för nya attacker.
Pakistans säkerhetstjänst hjälper fortfarande till med vapen och bidrar också tillsammans med det lokalt stödet till att talibanledarna kan röra sig relativt fritt i Pakistan.
Ekonomiskt stöds talibanerna sannolikt också av arabiska nationer och välgörenhetsinsamlingar i islamistiska kyrkor över hela världen.
Men kriget har ändrat skepnad. När det 2003 handlade om ”hit-and run” pågår i dag regelrätta slag. Brittiska soldater och befäl har chockats av kraften i de talibanska attackerna. I Helmand för någon månad sedan blev en stor brittisk styrka instängd och kunde inte klara sig ut på egen hand utan tvingades under förödmjukande former evakueras. Britterna säger sig uppleva sina hårdaste strider sedan Koreakriget och andra världskriget.
I många afghanska byar kan lokala ledare som Mahmud Khan samla rekryter för nya attacker mot de utländska trupperna. På en bas i Storbritannien står - för första gången sedan Suezkrisen 1956 - 600 fallskärmssoldater stand-by för att kunna luftlandsättas i Afghanistan inom högst 24 timmar.
Mycket talar för en blodig fortsättning. I dag tycks en stabil framtid utan talibanskts inflytande i Aghanistans högsta maktapparat omöjlig. Men det är tveksamt om den starkt USA-influerade Natoledningen är beredd att gå så långt i samförståndslösningar.
