Anna Lindh-salen i EU-parlamentet var överfull då utskottet för utrikesfrågor igår skulle korsförhöra den brittiska baronessan och före detta Labourpolitikern om hennes planer för EU:s gemensamma utrikespolitik.

Catherine Ashton har nominerats till en av EU:s mest framträdande positioner: utrikesminister med ansvar för ett europeiskt UD med flera tusen anställda.

Frågor på hennes bord kommer att spänna över alltifrån EU:s inblandning i Afghanistankriget och samarbetet med Nato, handelsavtal med länder som Ryssland och USA till förhållandet till EU:s grannar söder om Medelhavet eller öster om Kaukasus.

Tanken är att EU ska få en gemensam, högre och starkare röst i världspolitiken, med hjälp av proffsdiplomater som ”tyst men effektivt” å Bryssels vägnar ska smörja de politiska kugghjulen runtom i världen.

Ashton själv ska bli det ansikte utåt som EU, med ett nytt ordförandeland varje halvår, ideliga regeringsskiften i de olika medlemsländerna och en tämligen anonym tjänstemannaskara i Bryssel, så länge saknat på världsarenan.

–Vem som än talar för Europa så borde det vara med samma röst. 27 utrikesministrar, EU-kommissionen, Rådets ordförande, kommissonens ordförande, medlemmarna i det här huset – och jag, sade Ashton till ledamöterna i utrikesutskottet.

Något som kan visa sig vara lättare sagt än gjort.

En ledamot i utrikesutskottet frågade Ashton om hur hon kommer att agera om hon hamnar i en situation där EU-kommissionen, i vilken hon blir vice ordförande, och EU:s regeringar, som nominerat henne till att vara deras gemensamma röst, hamnar i öppen konflikt med varandra. Ledamoten tog exemplet med Irakkriget som år 2003 splittrade EU-länderna.

–Jag vill inte hamna i den sitsen. Mitt arbete ska vara att leda arbetet, att ta fram en gemensam politik. Vi måste titta på den högsta gemensamma faktorn, inte den lägsta, svarade Ashton undvikande.

–Jag var minister i Blairregeringen vid tidpunkten för Irak, och jag tyckte att min regerings beslut var rätt då. Men nu är frågan hur vi ska se till att Irak blir ett rikt land med fungerande välfärd, stabilitet... allt det där som vi tror på. Detta bör vara EU:s riktlinjer för Irak.

Ashton gled också förbi frågor från spanska ledamöter som tog upp planerna på förbättrade relationer med Kuba, en fråga som det spanska ordförandeskapet har satt högt upp på sin agenda för det närmaste halvåret.

Sedan 1996 har EU en gemensam position vad gäller Kuba, som föreskriver att samarbete förutsätter förbättringar vad gäller politiska rättigheter och demokrati.

Även om relationerna till regimen i Havanna på senare år har luckrats upp så vill länder som Sverige och Tjeckien ha kvar restriktioner i relationen, men hänvisning till bristen på mänskliga rättigheter.

Catherine Ashtons engagemang i en brittisk kampanjgrupp mot kärnvapen (CND) i sin ungdom blev också föremål för frågor.

Rykten om att Ashton som kampanjgruppens kassör ska ha tagit emot pengar från dåvarande Sovjetunionen har skapat debatt om huruvida hennes bakgrund är lämplig till att leda frågor om militär verksamhet och säkerhetspolitik för hela EU. Ashton själv har förnekat att hon hade kontakter med Moskva.

Ashtons svar igår: att hon inte varit medlem i CND på 27 år.

–Det som var relevant på sjuttiotalet är inte relevant nu, sade baronessan.