Haiti och USA delar en lång och komplicerad historia, där supermakten har ställt till med elände i Haiti många år före jordbävningen. Men vem kan dundra in fem fraktplan med elektronik och hundratals specialister som över en natt kan öppna en kollapsad flygplats utan kontrolltorn, så att hjälp når fram? Det amerikanska flygvapnet.
Vilka skickade ett Herkulesplan i lördags natt från Florida, fullt av dykare och syrgastuber som ska gå ner i vattnet och studera det plockepinn som ramlat rakt ut i havet, för att sedan bygga en ny hamn i Port-au-Prince, så att ännu mer hjälp kan komma in? Amerikanska kustbevakningen.
När det amerikanska flygvapnet tog över flygplatsen började de naturligtvis med att släppa in sina egna först. Det är bra för den hjälporganisation som leds av Bill Clintons närmaste man, som har tagit över Port-au-Princes största sjukhus. Det innebär också att Läkare utan Gränser fick inhandla sågar på en marknadsplats för en del av sina amputationer, eftersom några av deras plan inte omedelbart fick prioritet att landa.
Amerikanska diplomater och militärer har också flugit ut både svårt skadade och föräldralösa barn för vård eller adoptioner utomlands, i överenskommelse med den haitiska regeringen. Men det finns inte direkt någon fungerande haitisk regering nu. Och en del barn kanske inte är föräldralösa. Det är en katastrof, eller en hjälteinsats.
Så det kanske hade varit bättre om FN hade fått koordinera insatsen? Utöver att de själva har gått ut och sagt att de helt tappat kontroll över situationen, så tror jag att det hade varit en om möjligt ännu större mardröm.
Det är precis som i krig. FN har inte ett lager av världens mest sofistikerade och vältränade soldater i källaren på Första Avenyn i New York. FN är bara precis så handlingskraftiga, och så välutrustade, som dess medlemsländer medger. Det räcker att ta en liten tur in till säkerhetsrådets innersta rum, och konstatera att det är alldeles för många lädersnurrfåtöljer, där män med helt skilda intressen sitter, för att inse hur svårt det är att få något att hända när det bränner till. Dessutom led deras fredsbevarande uppdrag svåra förluster i jordbävningen.
FN:s fredsbevarande operationer arbetar på platser i världen som många helst vill glömma bort; de gör grovarbetet på ställen som ingen vill åka till och som journalister sällan besöker. År efter år efter år. De har varit på Haiti i sin nuvarande form sedan 2004, och rönt både framgångar och en del kritik för sitt arbete. De har det inte så lätt.
För några år sedan tog brasilianska FN-trupper med mig på en tur genom Port-au-Princes slumområden. Det var beckmörkt och jag var omgiven av nervösa unga män med laddade vapen inne i en stridsvagn. Jag fick absolut inte sticka upp huvudet för att se något. Det fanns stor risk för bakhåll av ”les bandits”, som den franska säkerhetschefen kallade invånarna. När jag ändå stack upp huvudet tittade haitier lugnt och ointresserat tillbaka. Det symboliska FN-ögonblick jag minns bäst var när brasilianarnas enda översättare skulle förmedla order på engelska som getts på portugisiska och franska till sin kinesiska kollega. Han skulle sedan kommunicera vidare till chefen för den kinesiska polisstyrkan, som dessutom hade något att tillägga från den peruanska befälhavaren, som talade spanska. Via en sprakande radioutrustning med lite för många knappar. Det var tur att inte banditerna anföll den natten, för ingen fattade ändå vart vi var på väg. Jag bara blundade och hoppades att stridsvagnarna åtminstone inte skulle köra på någon. Eller varandra.
Nästa dag var jag där igen, eskorterad av de rebeller som då kontrollerade slummen. Vi förstod varandra utmärkt och jag var betydligt mindre nervös. Sluminvånarna hade däremot en del starka åsikter om brasilianarnas tolkning av att bevara fred i Haiti.
Nu ylar Hugo Chavez om att USA åter har ockuperat Haiti. Men när läkare har tvingats amputera armar och ben på tonåringar i Haiti kanske Hugo kan erbjuda några proteser? Eller rullstolar kanske? Eller vad sägs om en enda väg som det går att köra rullstol på? På Haiti saknas nämligen allt, inklusive en plan. Det värsta som kan hända är att landet åter blir ett nedprioriterat FN-uppdrag, där omvärlden hoppas att de blå hjälmarna ska lösa alla problem i samarbete med en svag regering.
President Obama har lovat att stå bakom Haiti, och hans vicepresident talar om långsiktighet. Med två krig och en lågkonjunktur är det inte självklart att alla amerikaner är med på noterna, bortom det mest akuta hjälparbetet. Det kommer att bli ett delikat inrikespolitiskt spel, samtidigt som Haiti åter kan hamna i fokus för en latinamerikansk maktstrid.
Jag hoppas nästan att Hugo och hans kompis Evo retar upp amerikanerna så mycket att Bill Clinton ser sin chans att lyckas bättre med Haiti den här gången. Och att andra i sin tur retar sig tillräckligt på amerikanerna för att också bry sig i nästa steg. Annars finns det också risk att jag tvingas sluta att sitta här på Manhattan och muttra om utrikespolitik. Helst av allt vill jag bara åka ner till Santo Domingo och fylla en hel truck med saker och sedan köra till Port-au-Prince och bygga ett eget sjukhus. Nu genast.
Jenny Nordberg är journalist i New York
