För några månader sedan slapp den syriske människorättsaktivisten Abdulkarim Rihawi ur ett häkte som hör till det syriska flygvapnets underrättelsetjänst.

Han berättar om fasor och motståndsanda i cellerna. Efter franska påtryckningar kom han ut och befinner sig nu i Kairo, varifrån han leder Syriens människorättsförbund (Syrian Human Rights League). Med svartsyn beskriver han ett blodbad i Syrien – och Rysslands roll i detta.

– Det syriska folket kommer inte att förlåta Ryssland. Alla vet att de dödas med ryska medel: Assadregimen får sina vapen från Ryssland och det är Ryssland som lägger in sitt veto i FN:s säkerhetsråd, säger den drygt 40-årige Abdulkarim Rihawi, som SvD träffar en kväll i Kairo.

När han greps i augusti på ett kafé i Damaskus beskrevs han av nyhetsbyrån AFP som en nödvändig informationskälla för internationella medier i ett land där ”den brutala repressionen mot demonstranter har lett till 2000 döda”.

Nu, ett halvår senare, är dödstalet uppe i 7000. Syriska MR-organisationer är av naturliga skäl snabbast med att uppdatera dödstalen, men FN brukar bekräfta siffrorna efterhand. 600 av de döda är barn under 17 år, enligt Rihawi. Över 700 har dött av tortyr, säger han.

– Kan du tänka dig att denna regim till och med torterat spädbarn. I Homs torterades en fyra månader gammal baby inför pappans ögon.

Arabförbundets observatörer, som kom till Syrien för att få slut på våldet, har dragit ett löjets skimmer över sig, menar Abdulkarim Rihawi,

– Assadregimen sade ja till observatörerna för att vinna tid.

Han berättar om hur demonstranter i Homs fick skydda Arabförbundets observatörer i stället för tvärtom och han talar med särskild indignation om den sudanesiske general, Mohammed al-Dabi, som lett teamet.

– Han var en krigsförbrytare i Sudan.

I Arabförbundet finns regimer som själva kväst protester i sina hemländer. Demokrati står inte på auktoritära arabstaters agenda, men de vill se Assad falla. Han, som inte är sunniarab, är en allierad till de arabiska Gulfstaternas ärkefiende, det shiitiska och icke-arabiska Iran.

Rihawi säger som många andra syriska regimkritiker att Israel vill att Assad sitter kvar, eftersom israelerna fruktar det som kan komma i hans ställe. Assadregimen har gett Israel ett lugn vid det ockuperade Golan i mer än 40 år, säger han.

Han hävdar att libanesiska Hizbollah och Iraks premiärminister Nouri al-Maliki (båda shiiter) stöder Assadregimen. I regionen framtonar en allt skarpare motsättning mellan sunni och shia.

Bland Syriens minoriteter som kristna och alawiter finns många som stöder regeringen i Damaskus, inte för att de älskar Bashar (som han kallas kort och gott) utan för att de är rädda för att det ska bli blodig hämnd och etnisk rensning ifall Syrien, vid ett maktskifte, blir styrt av sunniislamister.

Rihawi invänder att regimen försöker piska upp denna fruktan för sekterism. Själv känner han kristna som följer med sina sunnivänner till moskén för att gömma sig i mängden när de stora demonstrationerna samlas efter fredagsbönen.

Assad har nyligen i en amerikansk intervju sagt att ”ingen regering i världen dödar sitt eget folk, såvida det inte leds av en galen person”. Sådana citat kan väcka syriers skämtlynne, men beskriver, menar Rihawi, snarare människors smärta.

Den syriska armén har beskjutit civila kvarter i städer som Homs med stridsvagnsgranater – så som Muammar Gaddafi gjorde i Benghazi i mars strax innan Frankrikes första bombplan flög in i libyskt luftrum. Men till skillnad från Gaddafi sätter Assad inte in sitt flygvapen för att slå ned protester. Enligt Rihawi beror det på att Assads fruktan för att regimkritiska piloter ska ändra kurs och försöka bomba presidentpalatset.

– De flesta stridspiloter är sunnimuslimer. 50 piloter är ”försvunna”. Totalt är 3000 officerare fängslade.

Efter militära avhopp har Fria syriska armén bildats, vilket bidragit till att motståndet har militariserats. Fria syriska armén har attackerat regeringsbyggnader och soldater.

Men Rihawi hävdar att detta är en skyddsstyrka som bara ska försvara civila. Han, som egentligen är för ickevåld, menar att läget är så desperat att utbrytararmén behöver insmugglade vapen för att påskynda regimens fall.

– På så vis skulle fler soldater och officerare hoppa av och då får vi snabbare slut på en regim som är så grym att det saknar motstycke.