Han vaknade politiskt samtidigt med kulturrevolutionen i Kina. Det var något tilltalande, minns skådespelaren Tomas Bolme, i det att de styrande skulle kritiseras. Han läste Röd stjärna över Kina, läste om kampen mot ett fruktansvärt orättvist och feodalt samhälle fullt av prostitution, knark, svält och fattigdom.

Tomas Bolmes engagemang var kulturarbetarens. Som en i Fria Pro­teatern tog han aktivt vänsterställning i politiken. Det var också främst kulturen i Kina som fascinerade honom.

1979 bjöds han och fem andra kulturarbetare till Kina. Vi fick göra en önskelista, minns han. Vi listade opera-, balett-, teater- och barnfilmskolor, musikkonservatoriet – och en autonom provins. Det blev Singkiang. Och ja, jag blev fascinerad, säger han. Av rättvisesträvandena, av utbildning och sjukvård, av kampen mot prostitution och knarkhandel, även om det säkert var genom brutala metoder. Och av den enorma vänlighet och ­generositet vi mötte.

Vi fick se vad vi bad om. Klart att de också visade vad de ville att vi skulle se, säger han, och minns hur de på Musikkonservatoriet bland annat visade upp att man minsann visst spelade Mozart och Beethoven.

Han imponerades av deras syn på kultur, att kultur var så viktigt – till skillnad från dagens propaganda som enbart handlar om ekonomi och tillväxt. Och prostitutionen, den är tillbaka på det mest förfärliga sätt, har han sett när han varit tillbaka.

Vi förstod att mycket var propaganda. De skyltade ju knappast med att de fängslade folk för högeravvikelser och landsbygden såg vi inte mycket av. Men det handlar ju alltid om vad man vill beskriva, säger han och jämför med när han var i New York veckorna efter 11 september: Att se på tv, Fox till exempel, var som att läsa Pravda – fast tvärtom.

När mer borgerligt orienterade kamrater i början av 70-talet frågade ”skulle du verkligen vilja ha det som i Kina” sa jag trosvisst ja. Kan väl tillskrivas ungdomlig yra och ett visst mått av okunskap, skrattar han. Det är klart att vi inte ville ha det som i Kina, vi bodde ju i ett av världens bästa länder. Det var inte många som egentligen tänkte revolution i Sverige, kanske några få Kårhusockupanter, säger han.

Framför allt var det antiimperialismen och Vietnamrörelsen som drev, där samlade Kina poäng genom att stödja kampen mot USA. Att det var illa i Sovjet framgick tydligt redan då, i stället väckte Kuba och Kina intresse.

Antiimperialism är viktig än i dag för Tomas Bolme. Liksom det teaterfackliga arbetet, som också fört honom tillbaka till Kina. Deras fack är hårt partistyrda, säger han, men också svenska facket har problem med att folk inte längre vågar säga vad de tycker.

OS i Kina är en knepig fråga, tycker han. Det är väl många länder vi inte bör ha idrottsutbyte med. Hur bra var VM i Argentina? Eller OS i USA, ett av världens mest aggressiva länder, man får nästan gå till Djingis Khan för att hitta dess like.

Men jag vet inte om det är rätt att framställa Mao som enbart dålig, som det görs i dag, funderar han. Självklart var dödsstraff och förtryck inget vi stödde och personkulten var osund. Men man kan ju rimligen inte påstå att det var bättre före revolutionen.

Det fanns tidigt en kärlek till Kina i Sverige. Vi var också bland de första i Europa att erkänna Folkrepubliken. Vad vi gjorde på 70-talet, minns Tomas Bolme, var att leta efter goda exempel som kunde ge hopp.