NEW YORK Det finns något i den här staden som just nu är mer svårfunnet än ett bord på Babbo, en taxi under skiftbytet, eller ett missnöjd Yankees-fan. Exakt det gör att dödsinstinkten slår till hos varje New York-bo, som aldrig har väntat på sin tur eller accepterat att något inte kan lösas genom en mindre muta. De gör därför som de brukar. De ringer alla de känner och undrar om de känner någon. Som kan ge dem en spruta influensavaccin.

Just nu existerar vaccin som räcker till ungefär 10 procent av den amerikanska befolkningen, medan 48 delstater redan har vad som betecknas som ordentligt spridd influensa. Varje stad bestämmer hur den begränsade tillgången på vaccin ska fördelas. Barnläkare, sjukhus och skolor kommer först. Chicago skickade sedan en del av sin ranson till brandkåren. På samma sätt prio- riterade också New York institutioner av vikt för samhällets överlevnad. Sopgubbarna kanske? Näh.

Morgan Stanley. Citibank. Goldman Sachs. New York Stock Exchange. Bland annat.

Den officiella versionen är att endast riskgrupper på dessa platser ska vaccineras. (Det är helt logiskt, eftersom Wall Street kryllar av små barn och gravida kvinnor.) I realiteten innebär det att en vän som i år kommer att få en större bonus än någonsin tidigare är vaccinerad, medan min treåriga guddotter i Brooklyn inte är det.

Då började folk bli tokiga på riktigt. Tio dagars sjukfrånvaro kan innebära att det blir svårt att betala hyran, och relationer sätts nu på prov. ”Jag känner någon som donerade 1 miljon till Mount Sinai-sjukhuset förra året. Jag ska ringa honom”, utbrast en bekant. Jag kände ett akut styng av avund. ”Du får min spruta om jag får tag på en”, sade mitt lunchsällskap i veckan. Jag undrade oroligt om han redan hade drabbats av feber. Folk på olika platser i världen ger nu exempel på både uppfinningsrikedom och högst mänskliga beteenden. Solidaritet är inte ett av dem. Min svenska favorit är från en vän som körde långt ut i barrskogen och till slut hamnade hos en hypnosdoktor i fläckad vit rock och Star Trek-frisyr. Till tonerna av Sound of Music gavs sedan sprutan, medan doktorn väste ”zlappna aaaav.”

”I Kabul har ni väl ändå annat att oroa er för”, skrev jag i ett försök att vara lustig till Magnus i Afghanistan. Han svarade allvarligt att samtliga skolor redan stängts ner, och att få utöver amerikanska soldater har vaccinerats. Landets enda gris sattes i karantän redan i våras. Priset för munskydd har tredubblats. I Kabul kan tio dagars influensa innebära något mycket värre än att förlora jobbet.

Från Rio berättar Fernanda att alla hon känner har gjort sitt bästa för att hosta lite på en doktor och få Tamiflu utskrivet. Hennes kollega, som har sex barn med fem exfruar, hyrde redan i somras ett hus på landet där alla kunde isoleras.

Min franska diplomatväninna anlade däremot en tillbakalutad europeisk attityd inför att inget vaccin hade allokerats till FN-högkvarteret i New York. ”Har du inte hört”, sade hon. ”Vi bara låtsas ju rädda världen här.”