Försvarsmakten har åtta Gripen-plan i beredskap för internationella insatser.
Foto: Torbjörn Caspersson/SCANPIX
Trots att Försvarsmakten har åtta Gripen-plan i beredskap för internationella insatser så har Sverige hamnat på efterkälken under de senaste dagarnas snabba utveckling. Medan danska stridsflygplan av typ F-16 redan är i Italien och Norge beslutat sända ner spaningsplan så har regeringen Reinfeldt avvaktat.
FN-aktionen mot Libyen leds politiskt av Frankrike, uppbackat av Storbritannien och till slut också av USA. Det är en ”de villigas koalition” som agerar med ett FN-mandat i ryggen.
Men Frankrike har inte militära resurser att också leda en så omfattande militär operation. Än mindre klarar EU av det.
Militärt har därför USA:s och Natos kommandosystem använts under helgens attacker mot markmål. En flygförbudszon kräver samordnad ledning och Natos stridsledningsflygplan AWACS var i luften långt före de första attackerna i lördags.
Därför är Natos medlemsländer på väg att enas om att alliansen ska ta över samordning och ledning. En tre veckors operationsplan för flygförbudszonen har utarbetats. Frankrike vill att fler länder deltar och bidrar med militära och ekonomiska resurser, insatsen kan ju bli långvarig.
Nato har sedan många år fört en dialog både med Libyens grannländer vid Medelhavet och Gulfstaterna. Enligt källor inom Nato-högkvarteret så kommer dessa länder tillfrågas den här veckan om de vill delta i att upprätthålla flygförbudet.
Därefter kommer Natos partnerskapsländer, däribland Sverige och Finland, att kontaktas:
–Partnerländerna kommer att kallas till konsultationer inom en vecka. De kommer då ges tillfälle att förklara om de vill delta i upprätthållandet av flygförbudszonen, säger en av SvD:s källor i Nato-högkvarteret.
Därmed tvingas Sverige bekänna färg. Så sent som i lördags avvisade utrikesminister Carl Bildt ett svenskt deltagande.
– De skarpa militära åtgärderna utförs av enstaka länder och Nato och där är vi av olika skäl inte med, sade Bildt.
Enligt utrikesministern hade Sverige inte fått någon förfrågan om att hjälpa till. Men det kan även bero på att inte minst Bildt själv på sin blogg signalerat skepsis mot en flygförbudszon den 17 mars:
”Vi hade en flygförbudszon över Srebrenica. Högt över. Det hjälpte föga.”
Nu kommer frågan i ett nytt läge i och med att FN-mandatet finns på plats, flygoperationerna är i gång och Nato förväntar sig ett svar.
Eftersom Sverige inte, som Norge och Danmark, är med i Nato så finns naturligtvis frågetecken om hur en svensk flyginsats ska ledas, och vilket inflytande vi kan få om vi deltar. Men ytterst är det en fråga om politisk vilja, om regeringen Reinfeldt vill delta i en FN-aktion mot diktatorn Gaddafi för Libyens folk.
Det ligger nära till hands att jämföra statsminister Tage Erlander som 1961 beslutade om att sätta in svenskt stridsflyg i Kongo. På begäran av FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld hade Sverige inom tio dagar fått ner fem J-29, Flygande tunnan till Kongo. De svenska planen slog snabbt ut hela utbrytarrepubliken Katangas flygvapen.
Detta var möjligt för 50 år sedan, medan Sverige ännu bedrev neutralitetspolitik. I dag är vi med i EU och är partnerland till Nato. För femton år sedan, 1996, gjordes internationella insatser till en huvuduppgift för Försvarsmakten. Trots detta har ingen svensk regering – varken socialdemokratisk eller borgerlig – sedan 1961 sänt svenskt stridsflyg utomlands.
