FLYGBASEN SIGONELLA, SICILIEN Hettan får luften att dallra på den italiensk-amerikanska flygbasen Sigonella på östra Sicilien. Den svenska markpersonalen på flygplansplattan gör lugnt och rutinerat sina sista kontroller. Så rullar två Gripenplan ut och lyfter med öronbedövande dån upp i det blå och svänger ut över ett skimrande Medelhav.

På ytan påminner det om en internationell Natoövning. Men detta är på djupaste allvar. På Sigonella har planen lyft med attackvapen under vingarna och återvänt utan vapenlasten dygnet runt i nu fyra månader.

För första gången på närmare 50 år deltar också svenskt stridsflyg i skarp verksamhet utomlands. Under namnet Flyginsats Libyen 02 (FL 02) har Sverige nu fem Gripenplan samt 100 män och kvinnor här. Stridsammunitionen och robotorna som de svenska planen har med sig får endast användas i självförsvar.

Sextio mil söderut är den libyske diktatorn Gaddafis styrkor ännu inte utslagna. Därför flyger de svenska spaningspiloterna in över den libyska kusten på minst 7 000 meters höjd för att inte träffas av regimens luftvärnsrobotar.

– Det finns trupper som vill skjuta ner en. Skulle man hamna på backen där kan man ligga riktigt illa till, säger svenskarnas flygande divisionschef ”Kiji” (hans verkliga namn är hemligt av säkerhetsskäl).

Ett konkret bevis på riskerna är att piloterna är de enda av svenskarna här som har skjutvapen. Förutom pistolen har de i sin överlevnadsjacka också färsk information om flyktvägar samt nödsändare med särskilda kodord. Detta för att de snabbt ska kunna hämtas upp av stormakternas specialstyrkor om de av någon anledning tvingas skjuta ut sig ur planet över Libyen.

Vid SvD:s besök redovisades hur Gripenpiloterna i onsdags spanat mot västra Libyen. I klartext över Nafusabergen och städerna Zlitan och Misrata.

Just här pågår intensiva strider med oklara frontlinjer mellan Gaddafis styrkor och rebellerna. Det är också här, i västra Libyen med huvudstaden Tripoli, som Nato precisionsbombat som mest under kriget. Det är alltså i det allra hetaste krigsområdet som Sverige ansvarar för spaningen (se grafiken).

Trots att piloterna flyger på hög höjd är de inte mentalt avskärmade från krigets helvete under dem. Tvärtom. Med sina toppmoderna spaningshjälpmedel urskiljer de till och med enskilda personer.

– Allvaret och hotet för dem som lever där nere är påtagligt. Det är ju den civilbefolkningen som vi försöker skydda. Jag har själv sett människor slåss för sina liv. Det blir man påmind om vid varje flygning här. Det känns att vi behövs och för insatsen framåt, säger piloten ”Kiji”.

Men för de flesta andra på basen går livet vidare som vanligt. Striderna känns trots allt långt borta.

– Många gör samma jobb här som hemma, medan piloterna upplever en helt annan verklighet. Därför jobbar vi hårt på att hålla fokus på insatsen och målet att skydda civilbefolkningen, förklarar förbandets chef överste Fredrik Bergman.

Kriget pågår 24 timmar om dygnet och personalens arbete likaså. Teknikerna kan tvingas jobba efter midnatt för att hålla planen i luften. Officerarna som förbereder dagens flygningar börjar sitt arbete klockan två på natten.

Allvaret och hotet för dem som lever där nere är påtagligt

Svenskarnas flygande divisionschef "Kiji"

Svenskarnas byggnad är en hårt sliten förrådshangar för USA:s flotta som nu delas med Turkiet och Förenade Arabemiraten. Här är så trångt att det står tältsängar till och med i fikarummet, varje chans till vila tas till vara. Annars sover svenskarna på tältsängar i luftkonditionerade tält där en inköpsrunda till Ikeavaruhuset i Catania har höjt mysfaktorn.

Genom byggnaden har fanjunkare Richard Nilsson dragit fram ett helt nytt elnät för alla datorer. Det är rutin på varje övning, men nu offrar han några veckors ledighet för att vara här:

– Det är lite historiskt att flygvapnet sätts in utomlands, det är ju nästan 50 år sedan sist. Därför vill jag vara med, förklarar Richard Nilsson.

Arbetet bedrivs flexibelt med ett undantag. Alla utom piloterna tvingas bära samma mörka, gröna uniform som i Sverige. Det gäller även teknikerna som utför precisionsarbete på flygplanen i gassande sol med temperaturer över 50 grader. För att de ska klara att jobba körs luftkonditionerade bilar ut där de kan kyla ner sig en stund och dricka vatten.

Cheferna har därför begärt att i stället få ner Försvarsmaktens moderna, tunna, svalare och ljusa ökenuniform. Men förgäves. Det svenska Högkvarterets fyrkantiga besked lyder: Sicilien ligger i Europa och där bärs den vanliga uniformen. Basta!

Direkt efter Gripenplanens landning töms de av markpersonal på elektroniska bilder och spaningsdata. Två timmar senare finns svenskarnas erkänt högklassiga spaningsrapporter och bildanalyser hos Natokoalitionens ledning.

Men att genomföra precisionsanfall mot de mål på marken som svenskarna identifierat är absolut förbjudet för de svenska piloterna. Detta var Socialdemokraternas villkor. Annars skulle S-ledaren Håkan Juholt hissat röd flagg och stoppat hela Libyeninsatsen.

I Natos terminologi finns det passande nog något som kallas ”red flag holder”. Det är nationella officerare i kommandokedjan som visar röd flagg om ländernas egna regler riskerar att överträdas. Det är också en av uppgifterna för divisionschefen ”Kiji”.

– Om jag som flygförare ser en stridsvagn som beskjuter en by så kan jag rapportera tid och läge. Med den informationen kan stridsledningen sedan inom några minuter sätta in ett flygplan som har attackbeväpning. Men våra spelregler är att vi absolut inte får eldleda andra flygplan genom att direkt peka ut med laser var de ska släppa bomber.

Hur känns det?

– Det är spelets regler. Politikerna säger att vi ska åka hit och då måste de också bestämma vad vi ska göra.

Innan nattmörkret faller helt så ser vi hur det i stället är danska plan som mullrar iväg med bomber under vingarna. De danska pilotkollegerna fäller åtta precisionsbomber mot militära anläggningar, stridsvagnar och andra militärfordon. Av allt att döma mot just de mål som svenskarna identifierat timmarna före, bland annat vid Zlitan – där också Gaddafis son Khamis enligt de libyska rebellerna ska ha dödats av Natoflyg i torsdags.

Medan andra nationers flyg bullrar har USA flygfarkoster som i stället är hotfulla genom sin låga ljudnivå. Intill svenskarnas byggnad står amerikanska obemannade, fjärrstyrda, plan som inte får fotograferas och som vaktas av amerikansk militärpolis.

Några är av typen Predator som tyst flyger med dödsbringande Hellfiremissiler. Den på marken som i ett stridsområde hör motorljudet från en Predator torde bli skräckslagen – då är en attack förestående och helvetet bryter lös.

På Sigonella samarbetar åtta vitt skilda länder – Italien, USA, Danmark, Turkiet, Frankrike, Förenade Arabemiraten, Kanada och Sverige – i ett slags brokigt vapenbrödraskap.

Det anrika kulturlandet Italien håller strikt på formaliteterna när det gäller besökstillstånd till basen. Men i lunchkön till den italienska mässen gäller i stället djungelns lag: där går det bra att tränga sig förbi nordborna med deras märkliga kö-kultur.

Sverige arbetar mer informellt, men etablerar en slags ordning och reda vilket förundrar de mäktigare amerikanerna: ”Hur bar ni svenskar er åt för att få italienarna att klippa gräset kring landningsljusen, det har vi misslyckats med i 40 år!?”.

Oljelandet Förenade Arabemiraten som är nya gänget imponeras av svenskarna flyttbara basutrustning. Deras första fråga var inte om denna ens gick att köpa utan hur mycket pengar svenskarna ville ha för den.

I veckan försökte Sverige bidra till trivseln genom att bjuda grannarna på fika. Den amerikanske löjtnanten Tim Page ser redan fram emot ett annat svenskt inslag: fältartisterna.

– I really look forward to that Swedish rock band!