Den ena busvisslar åt en stor vit Land Rover som gör en u-sväng i den lilla gränden där små afghanska skolflickor strömmar ut från en skola. De kulturellt inkännande hjälparbetarna – eller de västerländska hororna – häver sig ovigt upp i FN-bilen. De är av den busiga sorten – egentligen har FN-medarbetare utegångsförbud i Kabul.
”Det är inte så stor skillnad på att vara en isolerad afghansk kvinna och en utländsk hjälparbetare i Kabul egentligen”, säger en klok gammal vän. ”De är båda lika skrämda och beskyddade, utan att ha en aning om vad som händer utanför hemmet. Eftersom de så sällan träffar andra afghaner så florerar rykten och vidskepelse.”
De senare får dock lite mer fickpengar. Och det finns inget som utländska givare till Afghanistan är så förtjusta i som svårbegripliga genusprojekt. Sedan 2002 har EU, FN och USA spenderat minst 1,6 miljarder dollar på att stärka kvinnor i Afghanistan. Då ingår inte ens sjukvård. I parlamentet är förvisso nu en fjärdedel av ledamöterna kvinnor, som många turbankolleger tittar surt på. Men varje halvtimme dör också en kvinna i barnsäng här, eftersom de inte får, kan eller vet att söka sjukvårdshjälp. Mycket av det som förefaller vara utstuderat kvinnoförtryck bottnar istället i ren fattigdom och okunskap, och det har mycket lite med religion att göra.
Det är inte så lätt att komma riktigt nära afghanska kvinnor. Men det går. En pionjär på området var svenska Aurora Nilsson, som träffade en afghansk man i festligheternas Berlin på 1920-talet. De gifte sig och utvandrade till Kabul, där Aurora trodde att hon skulle få leva lite orientaliskt flott. Istället kom hon att ingå i familjens harem av kvinnor, som hon tvingades bo med. Mötet med afghanska kvinnor, där de flesta saknade all form av utbildning och frihet blev till en bok, utgiven av Albert Bonnier 1928 och blygsamt återpublicerad av Svenska Afghanistankommittén 70 år senare.
Ett blekt exemplar av boken, återfunnet i Taloqan i norra Afghanistan, är i stora delar besvärande aktuellt. På sirlig prosa beskriver Aurora hur hon i tur och ordning blir isolerad, knäpp, sjuk, och misshandlad av maken, som hon till slut bestämmer sig för att lämna. Skilsmässa i 1920-talets Kabul var ungefär lika komplicerat som nu, men Aurora lyckas till sist, och far hem till Södertälje, där hon lär ska ordnat stora fester på senare år. Att Auroras historia inte sålts till Hollywood är ungefär lika märkligt som att hon inte utgör en grundkurs i afghansk antropologi. Utlänningars goda vilja att förändra är stark här, så lite mer Aurora och lite mindre sofistikerad genusteori skulle därför kanske spara både pengar och missförstånd.
