Ashraf Almeer, född 1982 i Benghazi, numera bosatt i Umeå har skrivit nutidshistoria med pekfingret runt avtryckaren. Lägg hans namn på minnet – han riskerade livet som revolutionär vid den libyska fronten.

– Nere i Libyen sa vi alltid att vi antingen dog eller segrade. Och om vi fortfarande lever så är vi ju vinnare, konstaterar han muntert.

Allting började med en demonstration utanför polishögkvarteret i Benghazi i mitten av februari. Protesterna blev massakrer. En vecka senare bröt strider ut mellan Gaddafisoldater och rebeller.

350 mil norrut såg Ashraf Almeer på tevenyheterna hur upproret var på väg att slås ner.

Han beskriver känslorna som blandade: Dels var han glad över att folket gjorde motstånd, dels skräckslagen över vad som skulle följa om Gaddafi vann.

Nu gjorde han en kovändning och begav sig rakt mot fronten. Ashraf tog ledigt från bageriet, väntade tre veckor tills chefen hittade en ersättare, packade väskorna, flög till Kairo och tog sig bilvägen över den vidöppna gränsen mot Libyen utan att stoppas en enda gång.

Ashrafs mamma grät när han plötsligt stod utanför hennes dörr i den libyska hamnstaden Derna – helt utan förvarning eftersom telefonlinjerna mot utlandet var avskurna för att hindra kontakten med utländska medier.

Han hade lämnat Libyen ”för ett bättre liv” för sex år sedan.

– Hon hade tjatat i flera år om att jag skulle hälsa på. Men nu ville hon för första gången att jag skulle ha stannat i Sverige.

Några dagar senare klev han upp på flaket till en fyrhjulsdriven pickup med en skarpladdad automatkarbin i händerna. Bilen körde rakt mot fronten. Det var den 20 mars och Ashraf Almeer hade aldrig hållit i ett vapen tidigare.

– Jag var rädd de första fem eller tio minuterna, men sedan blev situationen normal. Det var alltid samma sak: Efter några minuter slutade jag vara mig själv.

Vad var värst?

– Att förlora vänner i striderna. Och att inte kunde göra något för att rädda dem, säger han och suckar tungt.

Rebelledarna insåg snabbt att det inte var särskilt framgångsrikt att skicka otränade rekryter rakt ut i granatregnet. Tre veckor vid fronten varvades med en två veckor lång vapenkurs. Efter ytterligare en och en halv månad tränades han i gatustrider – hur man kämpar mellan hus, inomhus och hur man lättast intar en byggnad som försvaras av prickskyttar.

– Jag föredrog alltid att slåss ute i öknen. Där var det lättare att se vem som var vem, inne i städerna kunde alla vara fiender, säger han.

Ashraf Almeer stred vidare i tre månader innan han handplockades till livvakt för övergångsrådets ledare och utländska toppolitiker på blixtbesök.

– Kamraterna vid fronten tyckte att jag var en fullblodsidiot som lämnade dem vind för våg för att vara stationerad i Benghazi. Men sådant är livet, säger han.

Ashraf skyddade den amerikanske senatorn John McCain, EU:s utrikesminister Catherine Ashton, Storbritanniens utrikesminster William Hague – ingen av dem stannade längre än ett dygn.

– Jag förstår inte varför Sverige flög ner sex Gripenplan, men inte ens har brytt sig om att skicka en regeringsrepresentant.

Efter ett drygt halvår i Libyen hade Tripoli fallit efter rebelloffensiver och hårt NATO-bombardemang, Gaddafi drivits på flykt och större delar av landet hamnat under övergångsrådets kontroll.

Ashraf Almeer jobbade tätt ihop med ett franskt och ett italienskt förband i Benghazi för att koordinera flygbombningarna. Både de utländska bombplanen och de svenska Jas 39 Gripen var välkomna, säger han.

Men den utländska inblandningen är känslig: ”Det var libyerna själva som störtade diktatorn”, säger han nästan stött på frågan om han någonsin såg utländska trupper delta i markstrider.

Nu är Muammar Gaddafi död. Tror Ashraf Almeer på risken för ett nytt inbördeskrig?

– Nej, alla libyer har väntat på det här ögonblicket. De flesta är krigströtta och vill mest få gå tillbaka till sina vanliga liv, säger han.

Ashraf Almeer träffade utlandslibyer som rest från Kanada, USA, England, Holland, och Italien. Men har inte en klar bild över hur många svensk-libyer som åkte ned för att strida mot Gaddafi. Själv träffade han sammanlagt nio av dem.

– En som jag kände från Umeå dog för två månader sedan. En annan kille från Stockholm dog för två och en halv månad sedan, säger han sorgset.

I mitten av september följde han med en landsman från Umeå tillbaka till Sverige.

– Just då hade jag fått nog. Men nu saknar jag min grupp. Vi åt, stred och sov ihop. De var beredda att dö för mig och jag för dem. Det var en fantastisk känsla.

Populära Gaddafi-artiklar: