ZURICH
Björn Borg är en av dem som kan tänka sig att dö med Dignitas - "när tiden är inne". Den omtvistade organisationen har flera svenska medlemmar.

Svensken Björn Borg är en av Dignitas drygt 2 000 medlemmar. Vi träffas i hans takvåning i centrala Zürich där han bor med sin hustru. Våningen är ombonad och vackert möblerad. Föremål av svenskt glas och trä står på väl valda platser i det stora rummet.
I Zurich har de bott i 43 år efter att Borg jobbat runtom i Europa, delvis från Dusseldorf med ångkraftverk och kärnkraftverk. Han är 83 år, och mår idag utmärkt. Han utstrålar hälsa, har friska röda kinder och rör sig smidigt mellan sofforna.

- Vi är sunda. Simmar, gymnastiserar, åker skidor eller springer i skogen varje dag. Vi röker inte, och delar på en flaska rödvin varje kväll. Men man kan ju få cancer eller en hjärnblödning närsomhelst, säger Björn Borg.
- Då vill jag inte bli liggande som ett kolli i åratal. Inte vara till någon nytta alls, bara en belastning för familjen och samhället. Det är inget rimligt slut på ett bra liv, säger han där vi sitter i soffan och dricker kaffe med dopp.

Därför har Björn Borg gått med i Dignitas. För att ha möjligheten att själv sätta punkt den dag han tycker att livet är odrägligt och inte längre värt att leva.
Han säger att familjen har flera bekanta som lider förfärligt på sjukhem, men ändå inte vill ge upp. Många lever på hoppet att ändå bli friska. Få har modet att gå till Dignitas och själva sätta punkt, tror han.
- Jag har berättat om Dignitas för många svenska kompisar i min ålder. De tycker att det låter jättebra, och ett skönt sätt att få sluta sina dagar. Men ingen har anmält sig. De vågar kanske inte. Det är ju faktiskt väldigt laddat, säger han.
Han försjunkner i sina egna tankar under några tysta sekunder. Hustrun Anna-Greta, 78, kommer innanför dörren med färska snittblommor som hon köpt på stan. Hon sjunker också ner i soffan för att lyssna på vårt samtal. Hon ställer sig fullt bakom makens beslut att vara med i Dignitas.
- Varför ska man acceptera att bli liggande i åratal utan att längre veta vem man är, eller tolerera ett långt lidande med förfärliga plågor? säger hon.

Hennes man nickar instämmande, och säger att "det vore tragiskt att inte kunna bestämma själv". Han beskriver Dignitas som en slags trygghet, en säkerhetsventil om det blir outhärdligt att leva.
- Om något händer kan jag få hjälp. Då är allt förberett och klart. Det känns skönt.
- Om jag exempelvis skulle få cancer och metastaser överallt i hjärta, hjärna, njure och lever. Nej, då skulle jag inte vilja fortsätta, utan hellre gå värdigt in i döden, säger han.
Men riktigt svårt vore om man drabbades av alzheimer, menar Björn Borg. Beslutet om självmord måste nämligen ha fattats före diagnosen. Redan när man kanske är allmänt glömsk och har svårt att orientera sig. När man väl fått diagnosen "alzheimer" räknas man inte alltid längre som tillräknerlig och vid sina sinnens fulla bruk - och då kan Dignitas inte hjälpa.
Men så skakar Björn Borg på sig, ställer ner kaffekoppen på fatet och räcker fram kakfatet med ett leende.
- Fast med största sannolikhet kommer jag att dö en naturlig död, och överhuvudtaget inte behöva Dignitas. Så blir det nog.