I samband med en debatt om Bosniens självständighet 1992 talade Radovan Karadzic inför parlamentet. Han lovade att det multietniska Bosnien skulle möta samma öde som Kroatien – anfallas av serbiska styrkor ur den jugoslaviska armén.
”Tro inte att detta inte leder Bosnien-Hercegovina till helvetet och det muslimska folket kanske mot en förintelse”, hotade han inför de församlade. ”Det muslimska folket kan inte försvara sig om det blir krig här.”
Kort därefter inleddes en systematisk etnisk rensning av den bosniakiska och kroatiska befolkningen i Bosnien. Ett halvt sekel efter andra världskriget upprättades koncentrationsläger dit männen fördes. Våldtäkter användes som en krigsstrategi och människor fördrevs från sina hem.
Bosnien skulle rensas, den bosniakiska kulturen skulle utrotas. Moskéerna sprängdes, nationalbiblioteket i Sarajevo bombades sönder.
Den 11 juli 1995 intog serbisk militär staden Srebrenica som skyddades av FN-styrkor. 8000 män mördades, kvinnorna och barnen deporterades.
I somras begravdes över 500 offer, efter 14 år fick de sin sista vila. När jag var där och talade med de sörjande kvinnorna sade alla samma sak: ”De måste ställas till svars, de måste få sina straff”, Radovan Karadzic, som var president för den serbiska utbrytarrepubliken Republika Srpska, och generalen Ratko Mladic, vars trupper mördade deras bröder, fäder och söner.
Ett år tidigare hade Karadzic gripits och nyheten slog ner som en bomb i Bosnien. Då hade han hållit sig gömd i Serbien i tio år. Vissa firade medan andra var besvikna.
En del männi-skor hyllar fortfarande den misstänkte krigsförbrytaren och ser honom som en hjälte.
Bisera Omerbasic sa till mig att hon efter 16 år av sorg för första gången upplevt glädje. Hennes man och två söner avrättades den 4 maj 1992 kvart över två på eftermiddagen. De var civila och deras enda brott var deras muslimska namn.
Nu ska Radovan Karadzic förklara. I en intervju med Al Jazeera säger hans bror Luka Karadzic att den förre serbledaren är stolt över det han gjort under kriget och att han inte fruktar livstid i fängelset.
Men frågan är hur intresserad Radovan Karadzic är av en seriös rättegång. I förra veckan meddelade han att han inte tänker inställa sig inför domstolen eftersom han behöver mer tid för förbereda sig. Retoriken känns igen från Slobodan Milosevic, före detta president i Serbien. Han försvarade sig själv och begärde att kalla hundratals vittnen. Rättegången pågick i över fyra år, tills Milosevic dog i sin cell våren 2006. Det slogs aldrig fast om han var skyldig eller oskyldig.
Man kan bara hoppas att Haagdomstolen tagit lärdom av Milosevicrättegången och att man inte tänker låta sig utnyttjas som en plattform där gamla krigsherrar sprider sin propaganda.
Srebrenicas kvinnor och alla andra offer måste få upprättelse. Det är omvärlden skyldiga dem.
Negra Efendi ć är reporter på Svenska Dagbladet.negra.efendic@svd.se
