PORT-AU-PRINCE

Omfattningen av katastrofen är enorm och dessutom hade en redan svag statsapparat i princip upplösts – ingen polis, ingen tung utrustning, regeringsbyggnader i ruiner och en flygplats dit transporterna började fungera först i helgen.

Bara att ta sig in i landet var svårt för svensken Gunnar Hällgren i Hoppets stjärna som tillhör de NGO:s, icke-statliga organisationer, med längst närvaro i Haiti. Zetwal Lespwa på kreolska tar hand om 6000 barn i 13 olika skolor samt ett barnhem för 125 föräldralösa.

–Nej, vi vet inte än, säger Gunnar Hällgren om det är känt vad som hänt och det skulle dröja innan ett fullständigt svar finns.

Vi for in i Haiti i en hyrd van, fylld till bristningsgränsen med vatten, livsmedel och bensin via Santo Domingo i Dominikanska republiken. Resan till Port-au-Prince tar även i normala fall dryga sex timmar med täta inbromsningar för gropar i vägen.

Turligt nog visade sig rapporterna om kaos vid gränsen vara överdrivna. Det mest märkbara var att alla ”fixers” som flockades runt bilen höjt taxan med flera hundra procent för att muta passkontrollanterna så att chauffören kunde återvända hem igen.

Efter tio år med Hoppets stjärna och ytterligare ett par årtionden i FN och som officer kan Gunnar Hällgren snabbt dra upp prioriteringarna. Först och främst måste man se till att Hoppets stjärna-personalen kunnat lokalisera sina anhöriga. En sorglig uppgift, eftersom den operative chefen Antonio Boursiquots syster och hennes två barn sitter fast i ruinerna – hon kan vara i livet för hon har svarat på anrop utifrån men det är tveksamt med barnen.

–Annars irrar de omkring ineffektivt och inte kan koncentrera sig på det vi måste göra, förklarar Gunnar Hällgren och nämner punkterna 2 och 3; att fastställa läget i de egna projekten och att upprätta ett högkvarter. Mobiltelefonbudskap sipprar in. Ett barnhemsbarn har avlidit. Föräldrarna till flera skolbarn är döda. Anläggningen i Marigot är troligen förstörd.

–Vi går in för att rädda barn. Men kan vi inte rädda barn får vi rädda någon annan, säger Hällgren som absolut inte vill förlora någon tid, utan bidra med resurser där det är möjligt.

Flera läkare och sjuksköterskor hemma i Sverige har redan anmält sig som frivilliga och Gunnar Hällgren grunnar redan på hur de ska kunna utnyttjas ifall de inte behövs för Hoppets stjärna. Det gäller att vara flexibel och snabbfotad – och prestigelös – så han smider just nu baktankar i ordalag Vad ger ni mig för tre läkare och undrar om det skulle kunna bli bristvaran bensin.

Konvojer av präktiga suvar dundrade in mot Port-au-Prince och blir sedan ett massivt inslag i trafiken som kryssar sig fram mellan stenar från rasade hus. Passagerarna kommer från en rad olika länder och från en rad olika organisationer, stora som FN och Röda korset, små som Hoppets stjärna.

–En stor fördel för Haiti är närheten till Amerika och att det finns hav, säger Gunnar Palmgren som – och det är kanske nödvändigt i hans arbete som akut katastrofansvarig – med många minnen från bland annat tsunamin, menar att det ju egentligen inte är någon skillnad om tusen dör eller flera hundra tusen. För de anhöriga är smärtan densamma, men i fallet Haiti råder ingen tvekan om att både den akuta humanitära insatsen är mycket svår och att den långsiktiga återuppbyggnaden blir minst lika svår.

Det är naturligtvis lätt att vara kritisk som utomstående men här blev ju till och med presidenten, René Préval, hemlös. Under anlände mer och mer amerikanska sändningar men ett oväntat problem blev dessutom att så många länder skickat så mycket nödsändningar att det inte gick att hantera praktiskt vid ankomsten.

Även det en läxa för framtiden – Gunnar Hällgren anser att koordineringen blivit bättre under årens lopp.

–Det här är verkligen sådant som människor inte borde behöva uppleva, säger han och för egen del drivs han av viljan att hjälpa och slutföra en utmanande uppgift – och kan precis som så många andra i den internationella hjälpsvängen berätta åtskilliga dramatiska minnen från olika världsdelar.

Riskerna att något går snett är oändliga. Värsta scenariot är överfall och stöld, men det kan lika gärna vara något banalt som att bensinmätaren visar fel eller punktering.

Därtill kommer, som kanske framgått, det inte alltid lätta samarbetet mellan väsensskilda länder, små och stora hjälporganisationer samt den i sammanhanget viktiga skillnaden mellan katastroffasen och biståndsfasen.