SvD:s Karin Henriksson befinner sig mitt i jordbävningsdrabbade Port-au-Prince.

– Man ser vita FN-bilar och beväpnade styrkor som ska upprätthålla ordningen. I övrigt är det mesta ödelagt – omfattningen är ofattbar, det är nästan helt obeskrivligt, hela kvarter är borta, berättar hon på en knastrig telefonlinje.

Vad berättar de du träffar?

– De kommer fram så fort de ser en och hoppas att man kan hjälpa till. Man blir omringad. De är tomma i blicken, det finns en sorgsenhet i folks ögon.

Hur känns det?

– Känslan är att man själv är så liten, den enda tröst är att man som journalist kan bidra genom att skildra det som händer för resten av omvärlden.

Vad har du sett i form av hjälpinsatser?

– Inte så mycket, en del matpaket som delas ut. Det finns en och annan affär som är öppen och jag har också sett fruktstånd men det är vad som händer sedan som folk är rädda för – att människor ska bli helt desperata när maten tar slut om hjälpsändningarna inte når ut. En granne här i området där jag bor tillsammans med Hoppets stjärnas personal sköt skott i natt för att signalera till andra att hålla sig undan.

Det pratas om att hjälpen inte kommer fram. Vad är problemen?

– Det finns flera flaskhalsar, även om hjälpsändningarna kommit igång. Vägarna är jättedåliga och på vissa ställen helt raserade. Dessutom saknas det samordning, en struktur för hur allt ska skötas.

Det kommer rapporter om långa köer med skadade som inte får medicinsk hjälp. Vad har du sett?

– Precis det. Jag träffade en läkare igår som berättade att han har högar med benbrott som de inte kan ta hand om, personalen räcker helt enkelt inte till. Eftersom transporter är ett problem försenas också utrustning och förnödenheter. Döda kroppar ska ha funnits här och var men än så länge har jag bara sett en så jag tror att de arbetat mer aktivt med att forsla undan.

Vad ska du göra nu?

– Jah ska prata med fler och så tänkte jag försöka att leta upp en kyrka för att se hur folk hanterar sina sorger.