– Har ni förstått var ni befinner er? Vet ni inte att ni står bara 200 meter från gränsen till Turkiet? Och vem har påstått att gränsen kommer att öppnas snart, säger ett befäl på klingande ryska i den armébas som ligger intill ingenmansland mellan Armenien och Turkiet i byn Margara.
Armenien och Ryssland har ett militärt samarbete och många gränssoldater här är ryska. Befälet från Moskva, som vakar över att vi inte fotograferar gränsposteringarna, ger sken av att ingen öppning skulle vara på gång. Men byborna tror annorlunda.
Lantbrukarhustrun Anna Heghine bjuder hem oss till sitt enkla tvåvåningshus där vi får smaka på nyskördade druvor, ett glas söt armenisk champagne och svart kaffe – vilket kallas armeniskt här, fastän en besökare från huvudstaden Jerevan viskar till mig att ”vi vet att det är turkiskt kaffe”.
Storkar flyger över byn, glada grisar i bondefamiljens stia väntar på att bli kliade bakom öronen och den turkiska flaggan på vaktposteringen vajar en bit bort, medan Anna Heghine berättar om sin förhoppning att Armenien snart ska få en öppen landgräns mot Turkiet.
– Vi har allt att vinna på det. Armenier handlar ju hur som helst redan med Turkiet, och många armenier jobbar där. Då är det inte mer än rätt att också vi får känna av de ekonomiska fördelarna av en gränsöppning, säger den praktiskt sinnade bondhustrun. Hennes grannar nickar instämmande.
– Vad stör det oss i fall vanliga turkar skulle komma hit. Vårt problem är inte med den turkiska allmänheten. Min brorson har skickat bilder från det hotell i Turkiet där han brukar bo, säger grannfrun Nazik som inte vill att den armeniska diasporan i USA och Frankrike ska tala i hennes namn.
Armeniens president Serzh Sarkisian har inte haft en promenadseger när han har presenterat de villkor för en normalisering med Turkiet som har förhandlats fram på hemliga möten i Schweiz. Hemma i Jerevan har han en majoritet av parlamentet på sin sida. Men armenierna i diasporan, som är dubbelt så många som invånarna i denna lilla kaukasiska republik, har protesterat högljutt mot normaliseringssträvandena.
Om allt går enligt planerna ska en överenskommelse undertecknas imorgon, lördag, av Armeniens och Turkiets utrikesministrar.
Den föreskriver att tvisten om historien ska behandlas av en särskild internationell kommitté.
– Städer som Van, Mus och Kars i Turkiet var armeniska en gång i tiden. Mina förfäder kom från Anatolien. Så klart att vi kommer att åka till Turkiet om vi får en chans för att se våra förfäders mark. Men aldrig att vi tar emot kompensation för förlorad jord. Det vore som att sälja den, kommenterar bönder som samlats i Anna Heghines finrum.
Turkiet stängde gränsen till Armenien 1993 när denna tidigare sovjetrepublik drabbade samman med grannlandet Azerbajdzjan i ett blodigt krig om enklaven Nagorno-Karabach, en tvist som inte är löst.
Armenien har bara två öppna landgränser – mot Iran och Georgien. Men under det rysk-georgiska kriget förra hösten stängdes även den gränsen tillfälligt.
– 70 procent av vår varuhandel går genom Georgien, så när den gränsen stängdes hade vi bara en öppen landgräns mot Iran, säger Raffi Doudaklian, armenier från diasporan med ett förflutet i Libanon, Kanada och USA som har bosatt sig i Jerevan, där han idag leder en frivilligorganisation.
Han är på det klara med att världen inte hade brytt sig om en normalisering mellan Turkiet och Armenien om det inte varit för de geopolitiska omständigheterna:
– Om det inte hade funnits olja i Azerbajdzjan, om det inte hade utbrutit krig mellan Ryssland och Georgien, om inte Iran legat i närheten och om inte korridorerna till Europa för olja och gas hade gått genom Kaukasus så hade ingen i världen brytt sig om en gränsöppning här.
Diasporan är inte emot en normalisering, hävdar han.
– Men vi vill inte att den sker villkorslöst.
Diasporan tycker inte att frågan om historiska oförrätter ska grävas ned i en internationell kommission, betonar han.
– Folkmordet är ett historiskt faktum. Och här i Armenien tycker vi att invånarna i Nagorno-Karabach ska ha rätt till självbestämmande.
Men liksom byborna i Magara ser han inget problem med att vanliga turkar får besöka Armenien.
– Vanliga människor ska inte behöva lida för de misstag som deras förfäder begick.
