Det hände för många är sedan. Arafat var ännu kvar i exilen i Tunis, omgiven av sina nära medarbetare och, förstås, ett otal livvakter. Mitt i natten, klockan kan ha varit ett eller två, ringer det på telefon. Det är nattportieren:
– Madame bör skyndsamt göra sig i ordning och komma ner i lobbyn, där president Arafats män väntar på henne.

Jag var förvarnad om att Arafat kanske skulle bevilja en intervju denna kväll. Men då ännu okunnig om att denna ynnest i princip alltid utdelades mitt i natten.
Utanför hotellet väntar en liten, anspråkslös bil. Det blir litet trångt med en säkerhetsman, byggd som en bodybuilder, vid min sida och knappt plats för fötterna. Bilens golv är nämligen belamrat med en massa verktyg. ”Verktygen” , upptäcker jag senare, är automatvapen. Efter en grundlig, men hövlig, säkerhetskoll börjar den långa väntan, som då och då avbryts genom att pyttesmå koppar av arabiskt kaffe, eller te med mynta serveras av en manlig tjänare.

När intervjun, efter ytterligare ett par timmars väntan blir av förlöper den precis så som den slags officella intervjuer brukar förlöpa. Meningslösa frågor får meningslösa svar. För intervjuobjektet, som här verkligen görs till objekt, gäller det att skaffa sig goodwill i några kända tidningar, medan journalisten kan vara säker på att synas på ”första sidan”.

När de få kolleger med vilka jag delar äran av att få möta myten Arafat livs levende har gjort slut på sitt frågeförråd, tar jag fram mitt mest ”kvinnligt, oskuldsfulla” leende och undrar:
– Jag vet, mr Arafat, att ni och jag är jämnåriga, visserligen i vår bästa ålder, i varje fall ni sir (bre på, bre på), men ändå vad som brukar kallas medelålders. Tror ni på fullt allvar att vi kommer att få uppleva tillblivelsen av en palestinsk stat, med östra (arabiska) Jerusalem som sin huvudstad?
Arafat vänder sig mot mig och ler ett strålande, kanske rent av äkta och varmt leende, det finns också något spjuveraktigt i det, en verbal blinkning:
– Jag lovar er madame, inom två år skall jag inbjuda er, just er, till mitt hus i Jerusalem. Huset som jag föddes i.
Detta löfte gavs, förmodligen i god tro, för omkring 20 år sedan. Det kommer aldrig att kunna hållas.

Det korta svaret blixtbelyser också mytbildningen kring Arafat. Yasser Arafat föddes inte i Jerusalem. Han föddes 1929 i Kairo, Egypten, dit hans familj hade flyttat två år tidigare. Dessförinnan levde familjen mestadels i Gaza, Arafats faders hemort, men också tidvis i Jerusalem, där Arafats mor hade sina rötter. Flytten till Kairo berodde i huvudsak på att Yasser Arafats far hoppades komma på grön kvist genom att vinna en arvstvist gällandes en egendom som hans mor (Arafats farmor) ägde i Kairo.

Till mytbildningen kring Arafat hör också den om de miljarder dollar han påstås ha undangömt på olika utländska konton. Det är fascinerande att lyssna till officiella och inofficiella företrädare för det israeliska pr-maskineriet när de finslipar denna myt, som i deras ordbok återfinns under K som i ”korruption”. Genom de moraliska brösttonerna av djupaste fördömande, och krokodiltårars snyft över ”ledare som vältrar sig i lyx, medan deras folk svälter” hörs en alldeles klar, omisstaglig ton av beundran, kryddad med några stänk avund.

För många finns det säkert skäl att beundra Arafats sprängfyllda penningpåsar, men någon anledning till avund finns det förvisso inte. Om någon tror att Arafat har samlat i lådorna för att kunna leva ett liv i sus och dus, ja då har vår avundsman glömt att regeln ”genom sig själv känner man andra” har sina undantag, ett av dem heter Yasser Arafat. En man vars privata sovrum mest av allt liknar en munkcell (det var bara korset på väggen som fattades) kan omöjligt ha smak fördet ljuva livet.

Det har däremot hans hustru Suha, vars eget sovrum en trappa upp i parets tvåvåningsvilla i Gaza är en tonårsdröm med en minst tre meter bred, låg bädd, översållad med små hjärtformade kuddar och annat hysh och pysh, allt i skiraste vitt. Väluppfostrad som jag är uttalar jag förstås min beundran, men Suha gör en smått sårad min och förklarar:
– Visst är det vackert, men min man kommer nästan aldrig hit upp. Han säger att det är alldeles för lyxigt för hans smak. Jag får i stället komma ner till hans sovrum.

Efter dessa avslöjanden ur paret Arafats hemliv var jag naturligtvis tvungen att kolla in Yassers sovrum.
Jag använde mig av ett trick som sällan slår fel, men som jag bara delger mina sanna vänner bland kollegerna (det är ok, de är så få.).

Betyder då ovanstående att Arafat inte skulle ha enorma belopp undangömda på konton som endast han har tillgång till? Pengar som har flutit in från hela världen, inte minst från de många palestinier som fram till Saddam Husseins överfall på Kuwait höll synnerligen välbetalda expertjobb i oljeländerna, varifrån de efter kriget kastades ut med buller och bång. Tack vare Arafats totala brist på politiskt omdöme.

Arafat uppmuntrade och deltog i de palestinska hyllningarna av Saddam som prinsen på den vita springaren som skulle befria prinsessan Palestina – så fort han hade visat amerikanerna att han minsann inte var någon att leka med. (Hans egna undersåtar visste detta sedan länge.) Naturligtvis måste det ha funnits omdömesgilla personer kring Arafat som förstod att ingen vettig människa skulle satsa ett enda öre på Saddams seger i kraftmätningen med USA.

De begrep också att palestiniernas ledare helt enkelt inte kunde kosta på sig att svika de, rika, arabiska bröderna i oljestaterna. Visserligen hade bröderna själva, genom åren, knappt rört ett finger för palestiniernas sak (tungan rörde de desto flitigare), men, med ett stålblankt latinskt citat:: “Qvod licet jovi, non licet bovi. Det som är tillåtet för Jupiter, är inte tillåtet för oxen”.

Jag vet inte om Arafats rådgivare bara teg, eller om han förkastade deras råd, resultatet blev i alla fall det väntade: Arafat blev persona non grata i oljestaterna, där hade man i alla fall aldrig litat på honom, men nu avskyddes och portförbjöds han. Hans tidigare försök att bita den hand som födde honom var inte glömda. Inte heller att Arafat och hans PLO försökt grunda en stat i staten i Jordanien; vilket slutade med den ”svarta september” 1970 när Kung Hussein gjorde processen kort med dem som hotade Hashamiternas makt.

Arafat och PLO-ledningen fick lämna Jordanien och bege sig till Libanon, där de försökte sig på en repris av samma pjäs. Den här gången resulterade det i det libanesiska inbördeskriget som varade till Israels invasion i Libanon 1982, då Arafat och hans närmaste mäns fick bege sig till Tunis. Hur högt pris i lidande och död som palestinierna, jordanier, libaneser och andra har fått betala för Arafats politiskt och militärt vettlösa äventyr, det är det nog ingen som vet. Just detta är för övrigt också en del av mytbildningen kring Arafat.

Nej, det är inte han själv som har spunnit myten i vars garn både vanliga mediekonsumenter, och utländska politiska ledare och organisationer fångades. Det är medierepresentanterna själva som idoga satt vid spinnrocken i, främst, Beirut. Jag är sannerligen inte den enda som fick upprörda telefonsamtal från hemmaredaktionen när jag rapporterade att den libanesiska befolkningen kastade välkomstsymboler i form av ris och karameller på de israeliska trupperna. Vi var många vars hemmaredaktioner, som hade medarbetare stationerade på platsen, levde i tron på myten av det trofasta och hängivna samarbetet mellan den palestinska gerillan och den libanesiska befolkningen i allmänhet.

De hade aldrig hört talas om vreden hos sydlibanesiska bönder från vars byar PLO-gerillan riktade sina attacker mot Israel och som, givetvis, fick betala den israeliska vedergällningens tunga pris. Inte heller om massakrer utövade av palestinsk gerilla, kyrkoskändningar med mera. Tala om mytbildning!

Men åter till penningpåsarna och korruptionen. Även om Arafat inte försnillade miljarder i bidragspengar, inte minst från Sverige, för att förgylla sin egen tillvaro så använde han säkert pengarna till politiska ändamål som de alls inte var avsedda för. Han var också mer än villig att blunda för den utbredda korruption som florerat inom hans närmaste krets. Detta är egentligen inte så märkvärdigt. Så går det till på många håll utanför den europeiska politikens välkrattade trädgårdsgångar. Mer än märkvärdigt är dock erfarna europeiska makthavares villighet att svälja palestinska myter med hull och hår.

Jag blev själv medveten om denna till brottslighet gränsande naivitet under en lunch på Arafats kansli i Gaza.
Servitörerna från en närbelägen restaurant halvsprang med fat efter fat av olika slags arabisk mat som placerades på långbordet. Värden Arafat tronade i mitten, med de utländska hedersgästerna mitt emot sig. Han var på strålande humör, bjöd, nödgade och trugade, som sig bör. Då och då stoppade han med egen hand någon extra läcker kycklingbit direkt i munnen på någon av hedersgästerna. Gästen fann sig och svalde. Dess värre svalde han samtidigt de myter med vilka Arafat underhöll gästerna. Denna lunch inträffade under en tid då den israeliska civilbefolkningen gick i ständig nervös väntan och skräck inför nästa palestinska självmordsbombare som på en sekund skulle förvandla en buss, en restaurang eller ett marknadstorg till ett blodigt helvete.

Gästerna hade tydligen respektfullt, fattas bara annat, bett Arafat att sätta stopp för denna verksamhet och att gripa ledarna för de organisationer som brukade ta åt sig ”äran” för dåden. Visst, visst, svarade Arafat, han gjorde sannerligen vad han kunde, inte minst för att dessa attacker alltid framkallade blodig israelisk vedergällning. Men vad kunde han, Arafat, göra när hans extremister (Hamas, islamisk jihad) samarbetade med de israeliska extremisterna som finns, huvudsakligen, bland bosättarna?

Jo, förklarade presidenten, hans säkerhetsfolk hade nyligen, under en räd mot ett av Hamas vapenlager, upptäckt en hel bunt av israeliska uniformer samt äkta, icke ifyllda, israeliska id-kort. Vem annars än israeliska extremister kunde ha försett de palestinska extremisterna med dessa verktyg som kunde bli till god hjälp för att trappa upp ”vad israelerna kallar terrorn” till den punkt där den israeliska regeringen såg sig tvungen att annektera Västbanken och driva ut palestinierna därifrån. En ny Nakba! Den palestinska katastrofen från 1948,skulle upprepas än en gång. För att uppnå detta mål var de israeliska extremisterna beredda att, med benäget bistånd från palestinska extremister, offra några dussin eller hundratals av sina egna, upplyste Arafat.

Som konspirationsteori är det väl inte så illa. Men bevisen! Hjälp! Jag tog en av Arafats smartare medarbetare åt sidan och framhöll att han, lika väl som jag, torde veta att israeliska uniformer (i olika storlekar) är en omtyckt souvenir som köps av, mest, amerikanska turister som present åt hemmavarande ungdomar. Id-kort kan också ordnas enkelt, om man har de rätta förbindelserna. Inte bland extremisterna, utan i den undre världen, där det råder ett blomstrande samarbete på olika områden mellan israeliska och palestinska kriminella. Hur kunde då han och andra tillåta att Arafat gjorde sig löjlig på detta sätt?

Arafats rådgivare , visade det sig, visste mer än jag om gästernas mentalitet. Han själv trodde inte ett ögonblick på konspirationsteorin, fast det är möjligt att Arafat själv gjorde det. Den smarte rådgivaren var dock helt säker på att gästerna skulle svälja den, tillssammans med kycklingen!
”Jo, men det kan ju vara sant”, bekräftade en av dem för mig senare.

Vad utlänningarna inte fattade var att palestinierna själva i regel inte hyste någon större respekt för Yasser Arafat som politisk ledare i västerländsk mening. Därtill hade han misslyckats alltför mycket alltför ofta. Palestinierna har också levt alltför länge bland eller bredvid israelerna för att inte uppskatta och kräva en politisk livsform de aldrig tidigare haft: Demokrati, menings- och yttrandefrihet, ett från de politiska makthavarna fristående rättssystem, öppenhet och ansvarstagande hos de styrande, med mera. De visste att Arafat aldrig frivilligt skulle avstå väsentliga delar av sin makt till folket.

Samtidigt visste de att de inte kunde störta den man så många av dem kallat för ”diktatorn Arafat”. Mannen, envåldshärskaren Arafat, kunde inte avskiljas från myten, symbolen Yasser Arafat. Som symbol för den palestinska frihetskampen var Yasser Arafat absolut oersättlig, och det visste han själv.
I politiskt medvetna palestinska kretsar vet man också att det sedan länge varit just myten Arafat som stått i vägen för målet: en självständig palestinsk stat, med östra, arabiska Jerusalem som sin huvudstad.

En myt och en symbol kan inte göra politiska kompromisser, lika litet som den kan byta sin uniform mot kavajkostym, och revolvern mot olivkvisten. Arafat själv var övertygad om att han kunde vifta med revolvern och olivkvisten på samma gång.
Att han kunde leda den ”väpnade kampen” mot ockupanten och sluta ”the peace of the brave” med sin israeliske ”fredspartner”, som han kallade Israels mördade premiärminister Yitzhak Rabin. Och kanske, kanske hade det trots allt varit möjligt att framställa en tulipanaros a lá Arafat.

Men den möjligheten gick i graven med Rabin. När den högerextremistiske mördaren Yigal Amir tömde skotten från sin Baretta i ryggen på Rabin, mördade han inte bara Israels premiärminister. Han satte också punkt för alla planer att lägga undan revolvern och låta fredsduvan lyfta mot skyn som Arafat möjligen kan ha haft. Snyggt jobbat Yigal Amir! som somliga skulle uttrycka det.