Suu Kyi är Burmas hopp

Och hon har tilldelats fler internationella utmärkelser än någon annan asiat i dag. Europaparlamentets Sakharovpris 1991, Nobels fredspris senare samma år, Unescos Simon Bolivar-pris 1992, Jawaharlal Nehru-priset i Indien 1995, Dublins frihetspris 2000 och Olof Palmes minnesfond 2006, för att bara nämna några få. Hon är hedersborgare i Rom och har fått akademiska hedersutmärkelser från universitet från Bangkok och Delhi till Nataluniversitetet i Sydafrika, Oxford och Cambridge i England och Melbourne i Australien.

Men vem är hon, den nu 62-åriga kvinnan, som nästan helgonförklarats världen över? Hon var nästan helt okänd fram till 1988, då hon som 43-åring helt plötsligt steg fram på den politiska scenen i Burma. Då var det inte ens många burmeser som visste mer än att hon var dotter till Aung San, den unge frihetskämpen som ledde självständighetskampen mot britterna under kolonialtiden. Men själv kunde hon inte ha något direkt minne av honom, eftersom han mördades när hon var bara två år gammal. Hon växte upp med sina bröder och mor, Daw Khin Kyi, en stark kvinna som inte bara var “Aung Sans änka”. Hon ledde kvinnoorganisationer på 50-talet och var Burmas ambassadör i Indien 1960-67, en av de första kvinnliga asiatiska diplomaterna.

Men det var också då Suu Kyi lämnade Burma. Som 15-åring kom hon till New Delhi, där hon gick i skola – och blev djupt fascinerad av Mahatma Gandhis icke-våldsprinciper. Hon studerade sedan på universitet i Oxford och arbetade på FN-sekretariatet i New York 1967-71 – en spännande tid för Suu Kyi, för det var då medborgarrättsrörelsen svepte över USA. Ledaren, Martin Luther King, mördades 1968, och hos honom fann Suu Kyi flera likheter med sin andra förebild, Mahatma Gandhi.

Suu Kyi arbetade sedan som rådgivare till utrikesdepartementet i det lilla kungariket Bhutan och studerade vidare i Kyoto i Japan. Hon hann också med att gifta sig, 1972 med den engelska akademikern Michael Aris, en expert på Tibet. Tillsammans fick de två barn, Alexander, som föddes 1973, och Kim, född 1977.

Det såg ut som hon var på god väg med en akademisk karriär - när hennes mor blev svårt sjuk i början av 1988. Det var då den studentledda demokratirörelsen började ta fart, men få visste att Suu Kyi var i landet. Det var först efter en massaker i augusti, då militären öppnad eld mot demonstranterna, som ryktet gick: Aung Sans dotter är här! Hon övertalades att träda fram, vilket hon gjorde den 26 augusti. En halv miljon människor samlades vid foten av pagoden Shwe Dagon - och alla häpnade. Suu Kyi, så slank och liten till växten att hon först inte sågs i folkvimlet talade med en kraft och styrka som fick folk att andäktigt lyssna till hennes budskap. Efter talet blev det öronbedövande applåder, som inte ville sluta.

Hon sade att som sin fars dotter kunde hon inte bara sitta hemma när landet befann sig i kris. Hon talade också om sitt äktenskap med en utlänning, ett känsligt ämne i Burma. Men det, sade hon, hade ingen inverkan på hennes kärlek till sitt land och dess folk. Burmas demokratirörelse hade fått en naturlig ledare, en person som till och med militären var tvungen att respektera. Hennes far var ju den burmesiska arméns grundare, även om det var i en annan tid med andra ideal.

Utmaningen blev till slut för mäktig, och i juli 1989 sattes hon under husarrest. Hon släpptes 1995, greps igen fem år senare och släpptes 2002. Men sedan 2003 sitter hon för tredje gången i husarrest. Men andra ord har hennes aktiva politiska liv varit ganska kort. Det råder ingen tvekan om att hon har karisma och kan entusiasmera folk. När hon rest runt i landet har tusentals människor flockats runt henne överallt, även på små platser ute på landsbygden. Hon har också offrat sin familj för demokratirörelsens sak. Hennes man dog i cancer 1999, och sönerna, som nu är vuxna, är gifta och bor i England och USA.

Men hur kommer hon att bli som president eller premiärminister, om hon nu blir det? Hon sade själv en gång att hon inte avundas den person som blir Burmas nästa ledare. Det är ett svårt sargat land, plågat av vanstyre och förtryck. Har hon den erfarenhet som behövs? Den burmesiska folkmajoriteten älskar Suu Kyi, men kommer landets etniska minoriteter att acceptera hennes ledarskap? Det vet ingen. Men hon är i alla fall i dag Burmas enda hopp.

Bertil Lintner

08-13 50 00

bertil.lintner@svd.se

Fler artiklar