Upproret mot Mubarakregimen var för landets arbetare också ett hungeruppror. Medan Hosni Mubaraks regim be skyllde utlandet för skenande matpriser, håller underbetalda arbetare på statliga företag regimen ansvarig för att de har fått allt svårare att föda sina familjer.

Avslöjandena om hur Hosni Mubaraks familj och ministrar har berikat sig strör salt i såren på textilarbetarna i Mahalla al-Kubra. I onsdags gick 20000 textilarbetare i detta bördiga bomullsdistrikt norr om Kairo ut i strejk. SvD åkte till Mahalla för att tala med de strejkande.

Där möter vi textilarbetaren Azza Abu Roukab vid fabriksgrindarna, som vaktas av en soldat på stridsvagn.

–Vi har inget liv. Jag har fyra barn men tjänar bara 400 egyptiska pund (cirka 440 kronor) i månaden. Jag jobbar åtta timmar om dagen. Min man, som är daglönare, är arbetslös sedan den 29 januari, säger Azza Abu Roukab.

Helst skulle vi vilja ta henne avsides, men det är omöjligt utanför fabriksgrinden. Folksamlingen växer runt oss. Azza Abu Roukab berättar om hur svårt det är att få livet att gå ihop efter det att hyran på 300 pund är betald.

Hur ofta äter du och familjen kött?

–Wallahi, herregud, det har vi inte gjort på tre månader, inte sedan det var Eid al-Adha (den islamiska offerhögtiden), utbrister hon.

Vanliga egyptiers standardfrukost – flatbröd med foul, svarta bönor – går på ett pund mot tiondelen så mycket för ett par år sedan.

–Vi har inte ens råd att äta oss mätta på foul! säger Azza.

Det är inte alla som tycker att det är rätt tid att strejka direkt efter Mubaraks fall, när det råder osäkerhet om republikens framtid. Flera höjdare har satts i militärens häkten, som den förre, hatade inrikesministern Habib al-Adly. Andra har belagts med utreseförbud på grund av korruptionsmisstankar.

Azza Abu Roukab är som alla upprörd över de miljardförmögenheter som familjen Mubarak och deras politiska allierade ska ha samlat på sig och tycker att det är rätt att gå i strejk efter presidentens fall.

–Pamparna har lagt beslag på våra pengar, medan vi knappt får brödsmulor. Se på hur dåliga skolorna är, säger Azza Abu Roukab.

En lärare i Mahalla, som presenterar sig med förnamnet Muhammed, intygar att han tvingas undervisa 60 barn i samma klassrum. Själv måste han som alla statliga anställda lärare ge privatlektioner för att försörja sig.

En man i trängseln berättar:

–Jag älskar den här fabriken, men den äter upp mig. Vi har inget liv. Vi arbetare skyddade fabriken när polisen gick upp i rök den 29 januari, men det har vi inte fått något för. Fabriksledningen har råd att betala oss mer!

Trebarnspappan Mohsen jobbar sju dagar i veckan, inklusive några övertidstimmar på fredagar. Då kommer han upp i en inkomst på 570 pund i månaden. Det är ungefär vad en middag för två med en flaska vin kostar på lyxkrogarna i Kairo. Sådana platser skulle Mohsen och Azza inte ens ha råd att dricka en kopp te på.

I det maktvakuum som uppstått efter Mubarakregimens fall är säkerhetsfrågan ett gungfly. Uniformerade poliser lyser helt med sin frånvaro i denna stora industristad. Många misstänker poliser för att ha tagit av sig uniformerna för att plundra och begå andra grova brott.

–I Egypten har inte polisen varit till för att skydda medborgarna utan regimen, säger en advokat som tror att polismännen inte vågar komma tillbaka ut på gatorna eftersom de är rädda för folkets vrede.

Den 6 april 2008 utbröt en strejk mot höjda matpriser i Mahalla al-Kubra. Den slogs ned av säkerhetspolisen. Minst tre dödades, flera hundra greps och 22 personer dömdes till mellan tre och fem års fängelse.

6 april är också namnet på en ungdomsrörelse som bildades i solidaritet med de strejkande. Därmed uppstod en koppling mellan medelklassens ungdomar och de fabriksanställda, vilket gav årets uppror i Egypten en social dimension.

Det är dock inte alla i trängseln i Mahalla som gillar att de strejkande pratar med utländska journalister.

–Varför pratar ni med utlänningarna? De kommer inte att höja er löner, säger en man i randig tröja när textilarbetarna vill berätta om sina levnadsvillkor.

Men han får mothugg.

–Du lägger dig bara i för att du vill ha tillbaka Hosni! ropar en kvinna.

Vi får rådet att dra oss tillbaka och hamnar på ett kafé där läraren Muhammed och hans vänner talar om sina förhoppningar på fria val.

–Det vore bättre om vi först fick Egypten på fötter och säkerhet under en civil regering innan folk går i strejk. Först måste vi utveckla vårt land, annars blir det en enda röra här, säger en man på kaféet.

Vårt samtal blir snart avbrutet även här. Två män med bister uppsyn får kafégästerna att rygga. SvD:s utsända får snabbt packa samman och lämna Mahalla.

–Kriminella, de som tar chansen när polisen gått upp i rök, säger en man som kör oss ut ur staden.