En av mina bekanta i Kairo, en ung aktivist som demonstrerat för frihet, tolerans och sociala rättigheter, har en mamma som är salafist. Hon är ärkekonservativ sunnimuslim, påverkad av tv-predikanter och Saudiarabiens stränga religionstolkning.

Min vän tycker mycket om sin mamma. Men alla värderingar delar de inte. När han är hemma hos föräldrarna spelar han inte musik högt. För mamman är musik syndigt – en uppfattning som får mig att tänka på kristna læstadianer.

Liksom många egyptiska salafister har denna familj levt många år i Saudiarabien. Arabiska migranter som arbetat i oljerikena vid Gulfen kommer aldrig hem likgiltiga för den saudiska religionstolkningen. Antingen är de starkt för eller starkt emot.

Min väns mamma är för.

När jag blir bjuden till deras hem i det bördiga Nildeltat dignar bordet av ingredienser hämtade direkt från familjens köksträdgård och duvslag. Där bjuds på fyllda auberginer och zucchiner, saftig kalkon och duva fylld med kryddigt ris. Vi äter soppa på vetekorn till förrätt och sallad med mynta och färsk koriander till varmrätterna.

Men en tallrik står tom. Mamman som lagt ned timmar på denna måltid sitter inte med vid bordet. Inte heller min gode väns syster sitter med; hennes plats har en kusin på fädernet tagit över. Det vore pinsamt att fråga, men jag anar att den saudiska synen på könssegregering är förklaringen.

Mahram är ett centralt begrepp i Saudiarabien. Mahram är någon som det vore blodsskam, incest, att gifta sig med. Inför den som är mahram behöver inte salafistiska kvinnor dölja sig bakom ansiktsslöjan niqab. Men kommer någon som inte är mahram på besök döljer sig salafistkvinnor i niqab för att känna sig dygdiga. Kusinen råkar vara husfaderns brorson, alltså är han inte mahram för mamman.

Kusingiften är tillåtna och därför kan inte heller systern sitta vid bordet utan ansiktsslöja. Hur gott maten än smakar, hur trevligt det än är vid bordet, avstår husets kvinnor från att äta med en niqab över ansiktet.

När vi kan talas vid mer ostört låter mamman mig förstå att hon inte har något emot dessa stränga seder. Hon känner sig ärbar. Hon ser inte heller några problem med att endast två procent kvinnor röstades in i det egyptiska parlamentet. ”Männen kan representera oss”, säger hon.

Men dottern läser på universitet och siktar på en yrkeskarriär. Mamman tvingar inte på sina barn sin egen religionstolkning. Men för att förstå hur djupt rotad konservatismen är i Egyptens traditionella miljöer måste man se att stränga seder ofta upprätthålls också av kvinnor.