Förväntningarna var högt ställda när Torypartiet presenterade sitt valmanifest utanför den gamla kraftstationen i Battersea, på Themsens södra strand. Det 130-sidiga dokumentet presenterades i form av en blå bok. På omslaget stod: ”Inbjudan att delta i den brittiska regeringen”.

Samtidigt avslöjade partiet att årets draglok i valrörelsen var väljaren själv. En revolution var på väg. Folket skulle ta makten.

–Ett stort samhälle, inte en stor regering, sade David Cameron, den blivande premiärministern.

Tills dess hade han ägnat mycket tid åt att tala om det ”trasiga samhället”, the Broken Society. Nu var det dags för lösningen.

I Camerons Storbritannien skulle medborgarna få bestämma mer och ta kontroll över sina liv. Frivilligorganisationer skulle få ökat ansvar. Föräldrar få rätten att starta skolor, samhällen att välja sina egna polischefer. Och så ska fattigdomen och det omfattande bidragsberoendet brytas.

Retoriken lånades till stor del från den tidigare Toryledaren Ian Duncan Smith och hans tankesmedja Centre for Social Justice. För honom handlar det om att återupprätta traditionella värderingar – om ”medkännande konservatism”. Det var från Duncan Smith som förslaget kom om skattelättnader till gifta par.

Att de tankarna anammats av den nya regeringen innebär ett indirekt erkännande av att tidigare reformer misslyckats. Ingen citerar längre Thatchers berömda uttalande att det inte finns något som kan kallas samhälle. Samhället finns visst, men är inte synonymt med staten.

Vore det inte för den ekonomiska krisen hade Cameron kanske hyllats för den inslagna vägen. Men tre månader efter valsegern pågår fortfarande debatten om vad begreppet ”stort samhälle” egentligen betyder. Kritiker finns i alla läger och delar inte sällan argument.

På högerkanten puttrar missnöjet med koalitionen och dess inriktning. I förra veckan fick alliansen mellan Cameron och liberaldemokraten Nick Clegg öknamnet ”the Brokeback Coalition”. Det var en referens till filmen ”Brokeback Mountain” som handlar om kärleken mellan två cowboys i vilda västern. I båda partierna finns kritiker mot samarbetet.

Samtidigt kritiserade partikollegan David Davies premiärministern för att ha en dold agenda. Enligt Davis försöker Cameron nå målet med en liten stat med samma metoder som Tony Blair skulle ha använt.

–Den naturliga förlängningen av det stora samhället är en liten stat. Om man säger det rakt ut så tror folk att man är ond. Men om man talar om det stora samhället betraktas man som Moder Teresa, sade David Davies enligt Financial Times.

Sedan lade han till att det inte gör något om koalitionen med liberaldemokraterna spricker.

Från vänsterkanten kommer liknande kritik. Där betraktas talet om det stora samhället som en trojansk häst, vars ändamål är att försvaga staten. Till och med frivilligorganisationerna börjar nu sura ur. Till en början var de glada över att hamna i fokus. Men även deras budgetar hotas av sparplanerna.

David Cameron har å sin sida bekräftat att regeringen inte kommer återskapa de jobb som försvinner när de ekonomiska reformerna genomförts. Målet är en ny ekonomi, mindre beroende av statligt stöd.

Samtidigt är både Cameron och Nick Clegg medvetna om att hösten blir tuff. Båda har sagt att partistämmorna blir avgörande koalitionens framtid. Nu kommer varningar för en andra recession. Då kan utmaningen bli oöverstiglig.

Jon Pelling är SvD:s medarbetare i London. jon.pelling@svd.se